Bekräftelse och ensamhet

Även om det finns många människor i min närhet så känner jag mig ofta väldigt, väldigt ensam.

Efter att ha lyssnat på Lotta Lundgrens sommar för fjärde eller femte gången fick jag ytterligare en insikt (hon har gett mig många insikter denna sommar). Att det handlar om bekräftelse. Att någon väljer att vara med mig och göra mig till den viktigaste personen i sitt liv bara för att jag är jag och att jag gör det jag gör. Inget mer än så. Att jag är bra nog som jag är utan några tillägg eller förändringar eller påklistrade leenden. Det har jag aldrig fått vara med om. Jag blir inte vald, det var väldigt länge sedan jag var utvald och speciell för någon.

Då jag har låtit någon komma mig så nära att den får se alla aspekter av vad jag är, utan filter, så har det slutat med att jag står vid sidan om och ser andras lycka medan mitt liv passerar förbi. Jag är för sent ute och får finna mig i att stå vid sidan av. Det finns inte utrymme för mig. Jag spelar birollen i andras stora äventyr och får hoppas på att få vara med på ett hörn. Det tredje hjulet. Den som är med på en nåder.

Den jag skulle vilja välja har valt någon annan och jag måste leva med att känslan av att vara totalt värdelös alltid kommer att vara närvarande.

’Jag är inte bra nog att bli utvald’

Det sitter djupt rotat i mig att jag inte är bra nog. Det är som ett ärr på själen som alltid kommer finnas där oavsett.

Hela grejen med att vara någons utvalda bygger på att jag är bra nog. Att det räcker. Att jag är bra nog att bli vald. Visst är jag nöjd med vad jag lyckats uppnå här i livet och visst är jag nöjd med den jag är. Men det är fortfarande så att alla runt omkring har någon annan högre upp i sin relationshierarki än mig och vid skarpt läge är inte jag den som de skulle välja. Jag är inte deras utvalda. Så det räcker inte med att vara jag. Det räcker inte med att finnas till. Det måste till prestation, engagemang och driv för att jag ska kunna få ta del av en del av den där bekräftelsen, som de som har blivit utvalda får bara genom att finnas där, bredvid, i tvåsamheten.

Ensamheten är olika uppenbar olika dagar och för det mesta lyckas jag leva med den. Men när jag är trött eller har ett skov eller inte riktigt är i form så kan det bli väldigt överväldigande. Det är ju just då, när jag är extra kritisk mot mig själv som jag hade behövt veta att jag räcker som jag är. Att jag inte behöver göra något för att visa att jag har ett värde. Att allt är nog bara för att det är.

Det är väldigt, väldigt ensamt att inte ha någon som bara är.