Dag fyra, efter det att jag redan var sent ute…

Magen och jag är inte på långa vägar överens just nu. Och såhär i backspegeln har det inte varit bra på ett tag. Jag är dålig på att erkänna att jag mår dåligt, och det i kombination med att det är svårt att komma i kontakt med sjukvården just nu, gör att jag börjar bli ganska orolig.

I helgen insåg jag att det inte fungerar som det är just nu. Jag har brutalt ont (i magen, men också så att det strålar ut i fötterna), framförallt i samband med att jag äter, och denna koppling gör att jag instinktivt drar mig för att äta. Jag måste vara i nära anslutning till en toalett timmarna efter jag har stoppat i mig något, vilket gör att jag får välja mellan att vara hemma eller att äta, och då blir det inte kul att äta eftersom maten blir kopplad till ensamhet och isolering. Jag mår illa och har ingen aptit, och mat är därför inte något jag tänker på eller vill befatta mig med. Och det faktum att jag inte äter tillräckligt gör att jag blir extremt trött, får ont i huvudet, inte klarar av att tänka och blir allmänt otrevlig.

Men eftersom det inte är möjligt att komma i kontakt med sjukvården på helgen förutom via akuten så höll jag ut över helgen och ringde direkt måndag morgon. Pratade med sjuksköterska A och försökte förklara hur illa det var. Jag fick remisser till prover och tog dessa innan lunch. Samtidigt försöker jag till viss del hålla mitt liv igång, det går sådär. Tisdag morgon ringde jag till mottagningen igen, fick då prata med sjuksköterska B och fick resultatet av proverna, något förhöjd sänka och lite lågt järnvärde. Inget direkt alamerande, men feces tar längre tid att få provresultat för, och det syns sällan hur dåligt jag mår i blodprover. Sjuksköterska B sa att hon skulle prata med sjuksköterska A och en läkare och att de skulle ringa senare. Jag satt med telefonen i handen hela dagen. Sedan lägger jag den ifrån mig i fem minuter vid halv fyra och missar samtalet från sjukhuset. På telefonsvararen säger läkaren att hon ska ringa nästa dag, onsdag. Igår som var onsdag hade jag med mig telefonen överallt, på toaletten, vid huvudkudden. Inget samtal. Ingenting. Idag på morgonen ringde jag mottagningen igen, eftersom jag undrar om jag missuppfattat något eller vad som pågår. Svarar gör sjuksköterska C. Hon meddelar att journalsystemet ligger nere, och att hon därför inte kan se vad som hänt. Jag har ingen ”egen” läkare, och vet därför inte vem det är som ska kontakta mig, och hon kan inte se vem som är ansvarig. Men hon tror att läkaren var väldigt upptagen och på språng hela dagen igår, och därför inte hann ringa. Så nu ligger jag i sängen och väntar på att det ska bli eftermiddag och hoppas, hoppas, hoppas, att någon ska höra av sig.

Eftersom den mottagning jag hör till endast har telefontid på förmiddagen så kan jag inte göra annat än att vänta till nästa dag. Och samtidigt blir jag allt mer påverkad av smärta, brist på mat och trötthet.

Det enda alterntivet till den telefontid som finns på vardagar, och den oändliga väntan på att någon ska ringa tillbaka, är akuten. Och jag tycker inte att jag hör hemma på akuten. Det är inget nytt jag är drabbad av. Jag dör inte om jag inte får träffa en läkare idag. Jag blir bara långsamt sämre, och det kommer ta allt längre tid att komma tillbaka till en rimlig hälsonivå. Men det är inte akut på det sättet. Problemet är att det är torsdag idag, imorgon är det fredag, fem dagar efter första kontakt, och sedan är det helg igen. Oavsett vad som behöver göras för att jag ska må bättre är helg ett vacuum. Det sker inget på helger oavsett om jag är hemma eller på sjukhus.

Så jag ligger hemma. Missar mitt liv. Väntar på samtal. Kan inte själv göra något för att få hjälp, annat än att prata med olika sjuksköterskor och hoppas. Och när läkaren väl ringer, då måste jag hoppas på att hen lyssnar och tar mig på allvar, och jag vet att jag kommer vara tvungen att vara obeveklig, eftersom annars kommer jag få vänta ännu längre.

Min tanke är att, detta drabbar mig som är verbal och har resurser att stå på mig. Men hur är det för andra? Är det här verkligen effektivt? Hur mycket pengar kostar det att ha mig på akuten istället för mottagningen, om nu det skulle bli nödvändigt? Hur påverkar kostnaden för ett mer utdraget sjukdomsförlopp samhället i stort? Så många frågor, och mängder med tid att fundera medan jag väntar på det där samtalet.