När det hugger och drar och inget känns… bra

När det hugger och drar och inget känns… bra

Det har varit några minde bea dagar. Magen och jag kommer inte riktigt överens. Jag sa till P tidigare idag

– jag hatar livet

Han är tyst

– eller ja… Jag hatar inte livet, det är ju riktigt bra just nu, men jag hatar min kropp, forsätter jag

Han hummar och säger något om att det är rätt stor skillnad på de två…

Och ja… Jag hatar min kropp. Jag försöker ta kontroll över den, fastän jag vet att det aldrig någonsin kommer gå. Jag drömmer om andras ‘normalt’ fast jag vet att det aldrig kommer uppfyllas och att ‘normalt’ är relativ och att det som är mitt vardagsliv antagligen innehåller en hel del andra inslag än för majoriteten av folk i min närhet.

Idag är verkligen inte toppen. Jag mår illa. Det hugger i magen, strax ovanför naveln på vänster sida. Jag är väldigt långsam i huvudet. Är hungrig, men ändå inte. Är i behov av att någon ska säga snälla saker, men alla andra har annat för sig och jag känner mig inte riktigt i form att kräva något. 

Det är en dag där tankarna hela tiden hamnar i en nedåtgående spiral, oavsett hur mycket jag försöker. Att jag lyssnar på min pepp-musik. Att jag ser på roliga serier. Att jag givit mig själv sovmorgon och god mat. Alla mina knep är förgäves, för det är en dålig dag. Och det finns inget som jag kan göra för att komma ur det idag. Andra kan hjälpa. Men det kräver finkänslighet. Och inte ens den som brukar klara av att lyfta mig hade rätt tonläge idag.

Jag vet att det är något som är fel. Jag tog prover i onsdags, och ska kräva ut svar från sjukhuset imorgon. För något är fel. Och jag ska denna gång inte ge mig förän jag fått hjälp. För jag har gjort allt jag kan. Vila. Bra mat. Sömn. Lugn. Glädje. För det är en hel del glädje i livet just nu trots att allt är osäkert, framtiden är i limbo. Men ändå. Jag är ju rätt tillfreds just nu. Och ändå så säger kroppen stopp. Besvikelsen är stor. När jag bara vill vara frisk, då slår det till. Så besvikelsen. Det är nog besvikelsen som sitter i kroppen idag, för imorgon kommer jag åtminstone inte vara i fysiskt vakuum längre, för imorgon blir min kropp någon annans ansvar.