Tidspessimisten

Det finns en sak jag avskyr, att komma försent. Jag är den som är i lokalen en kvart innan det ska börja, oavsett om det gäller föreläsningar eller möten.

För mig så har denna tidspessimism två delar. Det ena är att jag tycker att det är viktigt att kunna börja i tid för att få ut så mycket som möjligt av tillfällen där vi träffas. Att jag tycker att scheman är till för att hållas och att det är bra att hinna säga hej till de andra i gruppen, gå på toaletten eller fixa en kopp kaffe, hänga bort jackan och ta fram anteckningsblock och penna innan mötet/föreläsningen börjar. Det andra handlar om respekt. Respekt för de som är i tid och får sin tid bortslösad/som får mötet stört då andra ’smyger’ in/för den som betalat eller investerat resurser i mötet/för den som leder och har planerat mötet.

Att jag alltid är för tidig är något som så att säga drabbar mig, jag bestämmer själv att använda min tid till att ha marginal för lite strul, att bussen är sen eller att jag har skrivit ner fel mötesplats eller inte hittar riktigt. Att du är sen drabbar mig, jag får vänta och får mindre tid till det som ska göras. Föreläsare avbryts och tappar tråden, fokus i diskussionen förflyttas bort från syftet för träffen, ljudbilden i rummet förstörs av klackar, skrapande stolsben, dragkedjor som öppnas och stängs och prasslande kläder.

Om jag själv mot förmodan skulle vara sen i en situation där det finns tydliga pauser så väljer jag att stanna utanför så att det är jag som blir lidande av min brist på planering. Om det inte finns uppenbara tillfällen att ta sig in utan att störa tar jag av mig jackan utanför, plockar upp anteckningsblock innan jag öppnar dörren. Hittar en stol så nära dörren som möjligt. Ser till att inte sätta ner högljudda klackar. Allt för att göra så lite väsen av mig som möjligt. Men eftersom jag tycker att det visar på dålig förmåga till planering och är fruktansvärt respektlöst att, framför allt kontinuerligt, vara sen så undviker jag att utsätta andra för det i så stor utsträckning som möjligt.

Desa typer av situationer kan ske i alla möjliga kontexter. I stora grupper likväl som små. Bland studenter och partister. På dagordningsmöten och när vi ska träffas utanför stationen.

Jag prioriterar att vara där jag lovat, förberedd, men det som ofta händer är att jag får tid att läsa politism, blogga, podda politiska program och lyssna på musik. Bli blöt, kall, irriterad och känner mig oviktig.

En sista fundering. Varför finns det ett ord för alla som är sena? Ett ord som är trevligt och låter positivt? En tidsoptimist låter ju som en härlig typ. Vi som är i tid är då motsatsen, tidspessimister. De tråkiga människorna som respekterar andra.