Vi får inte komma in

Det är intressant att vara politiskt engagerad på ett universitet där politik hanteras som något obehagligt. Kårerna på Lunds universitet påstår att de är opolitiska, men självklart är ingenting opolitiskt. Väljer en att engagera sig i studentfrågor så har en någon form av agenda. Agendan kan vara att ordna fler studieplatser, att göra kåren mer politisk eller att utveckla pedagogiken i utbildningen, men hur som helst gör en ett ställningstagande om studenternas arbetsmiljö, vad som är politik eller vad vi kan förvänta oss av utbildningen. Det finns alltså något som definieras som studentpolitik, sedan finns det den politiska studentrörelsen. Vi har en politisk agenda. Vi vill få studenter att engagera sig i den representativa demokratin och partipolitiken, men vi får inte komma in i universitetets lokaler. Ett universitet som är en statlig myndighet. Och staten styrs av partier.

I Göteborg var argumenten när universitet inte ville släppa in oss att de inte ville ha in nationaldemokraterna. Det kan jag förstå, men det betyder också att de inte litar på att den egna utbildningen skapar medborgare som tror på alla människors lika värde. De tror inte på studenternas förmåga att själva argumentera emot rasistiska och främlingsfientliga krafter. Det är också först när argumenten bemöts och krossas som vi kommer någon stans och kan förflytta oss mot ett mer inkluderande samhälle.

Här i Lund är alla de lokala politiska studentförbunden överens om att det är riktigt illa att vi inte får komma in i universitetets lokaler. I LSSK jobbar vi på två fronter med det här. Försöka ändra reglerna så vi får tillträde och under tiden stå utomhus. Jag pratar vid alla tillfällen jag får möjlighet om detta demokratiska problem. Med höga partiföreträdare, med kåraktiva, med folk som arbetar på universitetet. Och sällan är de medvetna om att de politiska studentförbunden idag effektivt stängs ute från statliga institutioner.