Att bara få vara sjuk

Det är deprimerande att vara på sjukhus. Och för mig handlar det mest om att vänta och se, det är inte så att det faktum att jag är på sjukhus gör att jag blir friskare fortare. Det är ju dock det att jag inte klarar av att sköta mitt eget liv för tillfället. Jag skulle inte klara av att handla, tvätta, diska, städa. Men allt jag behöver är att vila, sova och vänta. Och sjukhus tar bara fram det sjuka i människor. Det är många delar av mig som är helt friska och intakta, även om de på grund av ett rätt gravt näringsunderskott är lite långsammare än vanligt. Jag har mina tankar. Jag har mina intressen. Jag vill göra en del saker. Så länge som jag är på sjukhuset i Malmö är det enda som uppmuntras att räkna kalorier, ta mediciner, höra andra sjuka människors suckande och tänka på hur dåligt jag mår. Och jag är övertygad om att jag inte mår bättre när jag hela tiden tänker på hur sjuk jag är.

Det är därför som permissioner uppmuntras. För att en behöver vara delaktig i sitt eget liv. Problemet är ju att jag bor själv. Det gör att steget mellan sjukhus och hemma är väldigt stort. Det gör att det känns som ett rejält risktagande att att åka hem. Samtidigt som jag är helt medveten om att jag inte kommer bli frisk(are) bara för att jag stannar.

Den avdelning jag ligger på här på sjukhuset i Malmö ligger också mitt ute i ingenstans. Jag har aldrig varit på det här sjukhuset förut, men jag upplever det lite som ett industriområde. Andra sjukhus jag har legat på har varit lika stora, men mer kompakta, med möjligheter att ta hissen ner i entrén för att ta en fika, köpa tidningar, se på folk, klippa håret. Här är det väldigt få avdelningar i det här huset, och det enda som finns i bottenplan är en Pressbyrå som inte ens är öppen på helgerna. Det här är en plats där det är svårt att ta små steg ut mot verkligheten. Det är väldigt allt eller inget. Och jag är så trött. Så matt. Så svag. Jag orkar så lite. Vilket gör att jag inte riktigt vågar lita på min egen kropp. Och sjukhus är så deprimerande. Jag vill härifrån. Så nu måste jag förlita mig på goda vänner för att hitta ett sätt att återigen skapa min egen rehabiliteringsmodell.