Bra sjukvård är en investering i medborgarna

Jag har sedan jag flyttade min vård till Skåne i början av året mött både högt och lågt inom sjukvården i Lund/Malmö. Det är väl egentligen det där med Lund/Malmö som är det största problemet. Det bästa är att jag oavsett vilken av platserna jag än har varit på så har min sjukdom tagits på allvar och jag har fått den vård jag behöver.

För några år sedan slogs sjukhuset i Lund och sjukhuset i Malmö ihop till Skånes Universitetssjukhus SUS. I en av de senaste delarna av flyttkarusellen som är ett resultat av sammanslagningen så har gastroavdelningen, som är där jag behandlas när jag blir ordentligt sjuk, lokaliserats till Malmö. Det finns en gastromottagning i Lund där jag går för mina läkarbesök men eftersom avdelningen finns i Malmö så märks det att det är där den stora delen av expertisen finns. Det är också så att jag när jag söker vård akut i Lund först blir inlagd på KAVA här för att sedan flyttas till Malmö. Med taxi. Det är inte långt till Malmö. Men avståndet mellan sjukhus och att klara mig själv hemma blir större i och med att det krävs bil för permission och att det är svårt att lämna sjukhuset för en liten stund för att  pröva på att vara i den verkliga världen. Det sistnämnda har mest att göra platsen som avdelningen Gastro 6 finns på, på sjukhuset i Malmö. Den ligger i ett hus rätt långt ifrån allt och eftersom sjukhuset i Malmö är utspritt över en stor geografisk yta (många sjukhus är byggda på höjden men inte det i Malmö) så blir det svårt att med liten fysisk ansträngning få mental stimulans.

Läkarna och sjuksköterskorna jag har träffat gör allt riktigt bra. Självklart finns det saker som skulle kunna vara bättre, men jämfört med hur det är i Stockholm och Västra Götaland så fungerar det ok här. Ibland känns det dock som att jag tillbringar halva mitt liv i telefonköer och i samtal med olika kliniker, trots att mina tre olika sjukdomar är orsakade av samma sak och behandlas på samma sätt. Jag som patient vill inte tänka mer på sjukvård än nödvändigt. Jag vill inte behöva vara koordinator för vårdföretaget Klara för att få allt att klaffa. För mig ska sjukvården göra så att patienten behöver så lite kontakt med klinikerna som möjligt och märker av sin sjukdom så lite som möjligt. Sjukvården borde ha som mål att avskaffa sig själv. I en drömvärld skulle ju allt gå att bota och då ska en ju inte behöva komma tillbaka (därför tror jag inte på att sjukvården är lämplig för företag med vinstuttag). Jag som patient borde stå i centrum och vården borde se mig som människa och vad jag behöver för att fungera så optimalt som möjligt. Idag så måste jag istället anpassa mig till de kategorier och stuprör som finns inom organisationen. Och jag, som individ, måste navigera i detta krångliga system.

Samtidigt vet jag att den skånska sjukvården är i kris. Det är inte systemet som ser till att jag får den vård jag behöver, det är enskilda individer längst ner i hierarkierna som tar sig tid att lyssna och sitta på sängkanten när jag är ensam och ledsen, trots att de egentligen inte har tid. Och det är i det mötet jag hittar styrka att fortsätta framåt och inte bryta ihop mer än lite grann. Vilket i förlängningen innebär att jag kan vara en del av samhället som ger tillbaka och inte bara dränerar resurser.

Bra sjukvård är en investering i medborgarna.