Den brutala tristessen

Helger på sjukhus är aldrig en upplyftande upplevelse. När en inte äter tas även de sista strukturerna bort från tillvaron.  Det enda jag gör är att spela iq-befriande spel, se på streamade tv-serier, vinterstudion och försöka låta bli att stressa för att jag inte drar min del av lasten i grupparbetet som vi gör i kursen i Political Ecology. Det underlättar inte att min rumskamrat hatar ljus och vill ha dörren stängd och nerdragna persienner.  Jag måste gå upp på morgonen, byta kläder, sätta upp håret dricka lite vatten och borsta tänderna, annars känner jag mig bara som patient och inte alls som människa.