Den obotliga romantikern

Efter en kväll med politik, organisation, pepp och idéutveckling, i kombination med att prata om livet och titta på Justin Timberlake, Taylor Swift och One Direction på Youtube, allt i kombination med rödvin, är det uppenbart att jag 1. har extremt lätt att snöa in på saker och minns oändligt mycket onödig information. Jag skulle kunna ge en breifing av alla Taylor Swifts pojkvänner utan att tveka. 2. Jag är en obotlig romantiker. Jag älskar filmer som Notting Hill, The Holiday och Love Actually, jag ser på serier som Gilmore Girls, Glee och Veronica Mars, jag lyssnar på musik som handlar om kärlek, kärlek och kärlek. Eftersom den mesta musiken handlar om olycklig kärlek och hur en överlever att vara den som står ensam kvar. Som med Steget, ett fantastiskt band från Göteborg

Men det finns också en annan del av mig som kan snöa in på musik som One Direction. Jag förstår helt varför småtjejer blir störtförälskade i dessa fem brittiska pojkar. De spelar ju på allt som går direkt till hjärtat, och de sjunger som om jag är den enda personen som lyssnar. De säger att jag duger som jag är och oavsett vad så är det mig de vill ha. Det finns något trösterikt i det och även om pojkband är det minst kreddiga som går att lyssna på så säger jag. Jag har fastnat för dem förut, jag kommer nog göra det igen. Det finns något extremt tilltalande i hela grejen!