Vara 14

Jag är väldigt osäker på mig själv i en del situationer. Det som jag själv mår sämst av är att jag inte tror på att människor faktiskt väljer att umgås med mig. Min magkänsla säger mig att folk aktivt väljer bort att träffa mig. Att det finns uppsåt. Att jag alltid blir inbjuden med armbågen eller att jag får vara med bara för att (1) jag tog initiativet (2) de tycker synd om mig eller (3) det fanns inget sätt att undvika att bjuda med mig.

Den här känslan har jag nog alltid haft och det som händer är att jag blir 14 år. Och det här har jag aldrig berättat för någon.

Jag står i skåphallen på Brandbergsskolan i Haninge. Jag går nog i åttan. Återigen fanns det ingen vikarie och vi hade fått en lång håltimme. Just den veckan hade jag ingen att vara med,  det skiftade från dag till dag om jag hade någon och att äta lunch med eller tillbringa håltimmar med. Håltimmar var det värsta jag visste och vi hade många i 90-talskrisens Sverige. Håltimmen måste ha varit lång för jag gjorde något jag aldrig gjort förr eller senare,  jag frågade två tjejer om jag fick följa med dem hem. Själv bodde jag så långt bort att det aldrig gick att åka hem till mig. Svaret jag fick var ’nej, vi har inte mat sä det räcker’. Det var säkert sant, eller inte, men jag har aldrig känt mig så ensam och liten och obetydlig som då, när jag stod ensam kvar i en folktom skåphall med 600 skåp och såg de här två tjejerna gå över skolgården, skrattades. Det gjorde fysiskt ont från maggropen ut i hela kroppen. En förlamande smärta av fysisk sorg och övergivenhet och total ensamhet.  Sedan gick jag runt bland husen i närområdet och satt och läste på en bänk de timmar som de andra hängde hemma hos varandra för att ingen skulle upptäcka hur ensam jag var eller hur ledsen jag var. Jag blev inte ens njuggt inbjuden när jag bad om det. Det är den känslan som jag lätt kan få fortfarande, trots att det idag inte finns fog för det. Men det sitter djupt. Det som hände när jag var 14.

Idag så kommer känslan av att inte riktigt få vara med vid oanade tillfällen. Fortfarande kan jag bli väldigt ledsen då jag inte har fått vara delaktig. Jag kan också låta bli att tacka nej till saker för att jag är rädd att jag ska missa något avgörande eller att nejet ska vara någon form av deal breaker som gör att jag inte blir inbjuden igen. Det känns också ofta som att jag är med på en nåder och inte för att jag är en viktig del av umgänget. Det har blivit bättre och jag vet att denna känsla inte stämmer. Men den finns där och styr ibland hur jag agerar och ofta måste jag aktivt motverka hur den får mig att tänka. 15 år senare. Det som händer när en är 14 kan påverka allt som kommer efter.