"Det känns lite som inför Almedalen"

På onsdag börjar Partikongressen. Kongressen där det ska avgöras om vi som socialdemokrater faktiskt har några åsikter. Just nu tycker jag att det känns som om ledningen inte säger något, för då skulle ju någon kunna vara emot. Som om motståndare och konflikt vore det absolut sämsta som kan ske? Jag menar att konflikt är kärnan i politiken, och utan konflikt blir det som det är i svensk politik idag, att det viktigaste är att försöka få med sig ”mittenväljaren”, inte politiken som förs eller visionen som ska uppnås. Min fråga är vem är mittenväljaren, är denna väljare konstant, är det någon riktig människa som identifierar sig som mittenväljaren?
Jag är ytterst tveksam till mittenväljarstrategin. För mig handlar politik om ideal, idéer, utopier och engagemang. (Jämför det med makt, positionering och falanger) Prata om innehållet i politiken kamrater! Låt oss vara socialister på 2000-talet med drömmarna om jämlikhet och solidaritet intakta! Besluta om reformer som gör livet hållbart och friheten mer tydlig!
Jag kommer tillsammans med många andra som tror på idéerna om jämlikhet,  solidaritet och syskonskap sitta på läktarna på Svenska Mässan (eller framför tv:n) och hoppas på att ni som är ombud verkligen sätter ner foten och säger till Stockholm att kongressen är det högsta beslutande organet! Vi är många som syår bakom er! Vi kommer backa upp er!
Så ge Socialdemokraterna mandatet att ta konflikter. Att tycka saker.  Att våga ta ställning. Ge mig möjligheten att vara stolt över att vara en del i en rörelse som vill något bättre med Sverige, Europa och Världen.
Som en vän sa ”det känns lite som Almedalen” jag tycker att det finns potential för att vara bättre. Ett Almedalen med bara sossar tycker jag verkar fantastiskt, om vi bara bestämmer oss för att tycka något!