Fånge i systemet

För mig är sjukvården något som finns i alla delar av mitt liv. Så att den fungerar är väldigt viktigt. Jag tycker att sjukvården ska ha som syfte att utplåna sig själv, målet måste ju vara att patienterna inte ska behöva återkomma och om de måste göra det så ska kontakten med sjukvården uppta så lite tid och energi som möjligt.

Jag pratade med min pappa idag och känslan av att ha blivit dåligt behandlad när jag pratade med kliniken sist fick nu en tydlig plats i en struktur. Det är ju klart att kliniken hellre vill att jag går till vårdcentralen, då blir jag ju primärvårdens kostnad. Men för mig innebär ytterligare en läkarkontakt att sjukvården tar upp ännu mer ac mitt liv. Att jag inte mår toppen har ju med min tarmsjukdom att göra, det är inget konstigt med det och de prover som behövs för att kolla hur detta ska avhjälpas ska beställas av specialisterna. För jag har försökt få läkare i primärvården att ta hand om mig förut. För det mesta resulterar det i att jag i slutänden måste träffa en specialist i alla fall. En kropp utan tjocktarm och med mer eller mindre aktiv inflammation i matsmältningssystemet, leder och njurar, med anlag för brutal mensvärk, med märklig migrän, med trumhinnor som ser ut som hopväxta spindelnät, med nedsatt immunförsvar och annat skit, är inte så lätt att hantera. Och jag vill ha så lite kontakt med sjukvården som möjligt. Sjukvården vill inte ha mig i sin tabell över kostnader. Ett utförare/beställare-system blir märkligt i denna situation. Jag vill mest bara veta vem som är ansvarig och vem jag ska ringa. Jag vill inte behöva vara detektiv och expert på min egen hälsa. Jag blir expert på hållbar stadsplanering!