Hur är vården?

Jag har under ett drygt halvår varit kroniskt trött, energilös. Denna ständiga trötthet får många konsekvenser, förutom att jag har svårt att vara mer aktiv än halvtid, och att mitt sociala liv blir lidande, så blir också vården sämre. För jag orkar inte kräva något. Jag orkar inte ringa, jag orkar inte driva på, jag orkar inte tjata, jag orkar inte kräva en god vård.

När min tjocktarm opererades bort för snart fyra år sedan så ändrades min sjukdom. Den kropp och den vardag jag lärt känna under tio år försvann. Detta fick jag ingen förvarning om. Det som var viktigt för mig just då var att bli av med inflammationen. Det sjukvården pratade om var hur hanteringen av stomin skulle ändra mitt liv, inget om hur min kropp och hur känslan av mitt mående skulle ändras.

När jag fick de första inflammationerna efter operationen, ungefär tre månader efter att stomin lades ner, så upplevde jag vården väldigt bra när jag blev inlagd. Men vården på mottagningen jag hört till sedan dess har tagit så mycket energi. Det är aldrig samma läkare. Det är svårt att få kontakt. De ringer inte tillbaka. Varje gång jag söker för samma problem så ska samma lösning provas igen, trots att det inte fungerat tidigare, eftersom det inte finns någon kontunietet över huvud taget.

Nu på slutet har jag försökt låta vårdcentralen rota i min trötthet. Eftersom det inte var ”något fel”, alla prover var ”perfekta” osv. Tillslut visade det sig att jag hade (och kanske fortfarande har) D-vitaminbrist. Och en väldigt bra kurator på vårdcentralen sa till mig att säga till Gastro, varför? För jag har ju brist på D-vitamin, eller får brist kalium, eller järn, för att jag har ett sjukt magtarmsystem. Det är för mig tydligt relaterat till min sjukdom.

Den kraft jag använder för att rodda mina läkarkontakter. Den hade jag velat använda till livet.