Hur en blir som en är, del 2

Hur en blir som en är, del 2

Vad det är som formar en som individ tycker jag är ett mycket intressant ämne. Och även om allt motstånd en möter är något som en helst inte vill bli utsatt för, så är det just där, när det är kämpigt som de viktigaste delarna av ens karaktär utvecklas.

För mig har en stor del av den jag är formats av det faktum att jag fick Morbus Crohns när jag var 16. För det första, ska en få kroniska sjukdomar, är inte tonåren den ultimata tidpunkten. För mig så ledde hela sjukdomsgrejen till att en massa annan skit kom upp och jag gick inte i skolan (på riktigt) på två år. Jag läste lite matte och gick i terapi och annat, men jag var sjukskriven år två och tre på gymnasiet. När jag sedan var redo att börja igen, när jag vant mig vid den nya situationen och hittat en balans i mitt liv igen var jag 18 år och ville inte alls börja i skolan med folk som var 16. Jag tyckte att dom var så långt från var jag var.

CPS Student site

Här började min krokiga väg till ett masterprogram i Lund.
Jag valde att söka till Folkhögskolan Vårdinge By där jag bodde på skolan i veckorna och pluggade olika former av konst i ett år. Efter det förflyttade jag mig till Värnamo och folkhögskolan där. Då insåg jag att även när jag mår dåligt, har jag min hjärna med mig, även om den inte är lika snabb som vanligt.

Efter två år med studier på gymnasienivå med konst och form-inriktning så hade jag några dåliga år då jag och min kropp inte riktigt var överens om vad som var en lämplig aktivitetsnivå. Jag jobbade lite med ungdomar på Tjörn, dit jag flyttade några år efter Värnamo. Sen bestämde jag mig att det var dags att börja plugga på universitetet. Eftersom jag kommer med betyg från folkhögskola är det svårt att komma in på program. Därför är min kandidatexamen uppbyggd av fristående kurser, barn- och ungdomskultur, statsvetenskap, kulturgeografi. En sammansättning som inte var bestämd från början utan kom efterhand. Hade jag valt ett program hade jag aldrig gjord dom valen.

Att jag är i Lund är två personers förtjänst. Fantasitska D, som fick mig att välja kulturgeografi från första början, som är den som puttade mig i riktningen mot samhällsplanering och det som senare blev fokus på “mobilitet”. Den andra är darling P som fick mig att våga lämna Göteborg. Även om programmet Human Ecology – Culture, Power and Sustainability hade tilltalat mig tidigare kändes det så långt borta för mig att lämna tryggheten som finns i att ha familjen nära.

Det faktum att jag opererade bort tjocktarmen gjorde att jag inte är lika beroende, och visste att jag kunde klara mig själv. Att veta att det finns en självvald familj dit en kommer gjorde valet så mycket lättare.

Om jag inte hade fått stomin hade jag läst offentlig förvaltning i Göteborg. Nu vill jag förändra världen i Lund!



0 thoughts on “Hur en blir som en är, del 2”

Lämna en kommentar