Biverkningarna

Pratade med läkaren idag. De tolv rör med blod jag lämnade i tisdags visade alla helt perfekta värden. Hur det är möjligt är för mig svårt att förstå, men det får väl ses som positivt att jag åtminstone bara är sjuk på ett sätt. Hur som helst. Att jag mår skit är därmed antagligen helt och hållet på grund av kortisonet. Det som läkekonsten anser är en så bra medicin, som gör att jag känner mig sjukare än av sjukdomen i sig.

Nu ska dock tabletterna bort, i supernedtrappning. Var fjärde dag tar jag bort fem milligram. Bort. Bort. Bort. Och sedan lokalbehandlar jag istället. Och trappar ner det långsammare. Samtidigt så trappar jag upp en nygammal medicin. Azatioprin eller Imurel. En variant av cellgifter. Och jag försöker verkligen att var compliant, att följa anvisningar och recept. Jag är dålig på det från och till och jag måste bli bättre på det. Så nu försöker jag verkligen att komma ihåg. Att alltid ha med tabletter för ett dygn i handväskan om det skulle behövas. Att ta dem direkt när jag vaknar. Att sätta larm i mobilen för att komma ihåg på kvällen. Jag har tagit mediciner varje dag (i stort sett) i 14 år och det är fortfarande inte en vana. Jag måste komma ihåg. En sak jag ska unna mig är 8 fina pillerburkar som rymmer mina dagsmediciner. Så att jag kan förbereda och sedan låta dem ligga framme i en vacker skål. Jag måste göra tabletterna och medicinerna och medikamenten till glädje för att jag ska stå ut med att återigen vara uppe i över tio tabletter om dagen.

Så tre veckor till av sjukskrivning för att komma ner på kortisonnivåer där jag hoppas kunna sova utan sömntabletter, äta när jag är hungrig och inte är artificiellt sugen hela tiden, där jag kan hålla en vettig kroppstemperatur utan att duscha kallt tre gånger om dagen, där jag orkar göra saker, och inte är rastlös hela tiden, där kroppens metabolism är min egen och där hormonerna gör vad de ska… Tre veckor. Och då kommer förhoppningsvis återgången till mitt eget ansikte att börja igen. Bye bye moon face!