Det är ensamt ibland

Oavsett hur mycket saker jag ägnar mig åt känns det då och då som att jag är totalt och oföränderligt ensam. Det känns som att det alltid är jag som är den som är den udda i sällskapet, den som när kvällen är slut går hem ensam och måste leva med stt jag inte har någon att dela glädje, sorg, frustration,  tankar och ideer med. Det underlättar att mina kursare till stor del har sina respektive på andra kontinenter, men när jag ser mina vänner som har varit tillsammans länge så känner jag mig evinnerligt ensam

Jag har människor nära. Jag har den absolut bästa bästa vän i världen och är i grunden inte ensam men ibland så kan jag inte låta bli att känna en enorm vemodighet. Samtidigt har jag en rädsla för att jag ska gå för långt i min vänskap och förlita mig i för hög grad på människor som inte vill ha samma grad av beroende som jag behöver från dem.  Och osäkerheten kommer krypande. Detta händer framför allt när jag är sjuk och känner som att jag inte är en positiv kraft i relationen. Det är väldigt lätt att hamna i en ond cirkel eftersom jag då och då behöver mycket stöd men känner att jag inte har nog att ge tillbaka till de som finns där, trots att de inte egentligen behöver.

Till sist:
Min bästa vän. Han ställde upp på ett sätt som jag aldrig förväntade mig, som jag inte trodde att någon utanför min närmaste familj skulle göra. Han fanns där hela tiden och fick mig stt förstå att han gjorde det att han ville och inte gjorde vad han gjorde för att han kände att han måste. Han lät mig vara en “börda” utan att låta mig känna av hur det påverkade hans liv och han fanns där så fort jag bad honom, oavsett vad! Även om vi var väldigt nära innan har han nu stigit vi gracerna och min tillit till honom är på en helt annan nivå än tidigare.



Lämna en kommentar