Det blir ju faktiskt bättre!

Jag blir så glatt överraskad när saker och ting verkar bli böttre. Morgon ska jag gå ner till 15 mg prednisolon oralt och imorse sov jag 90 minuter efter det att sömntabletterna gått ur kroppen. De här två processerna, nedtrappningen av kortison vs sömntabletterna är något som jag ska börja fippla med de närmaste dagarna. Det är nämligen bara 12dagar kvar med oralt kortison! Jag funderar på om det är värt ett kalas! Jag är på SSU:s Valläger då, så någonting borde kunna fixas. Förhoppningsvis är inte mina sömncykler allt för påverkade i grunden och att jag därmed kan dra ner på dosen immovane redan om ett par dagar och slippa ta den fram på lögret. Annars kräver resan att jag tar med en extra väska för mediciner och det orkar jag inte… Jag vill vara så ’vanlig’ som möjligt.

Men idag hade jag sett till att ha i stort sett ledig eftersom gårdagen var helt galet full av aktiviteter. Jag upptänkte en ny favoritbadstrand. Jag var med och mindes kamraterna på Utøya. Jag hängde med en ny vän och pratade i timmar. Och jag var inte helt slut idag. Jag kunde tänka idag. Och det här är så positivt att det är svårt att förklara.

Jag föreställer och planerar oftast för att det ska vara möjligt att ta paus, inte använda kroppen fysiskt mer ön nödvändigt, att det inte är gassade sol, att det finns tillräckligt med mat och framförallt dryck, jag dricker mängder av resorb i förebyggande syfte. Och när jag då orkar mer än vad jag planerat så känns det så bra! Små, små, saker!

Så nu ska jag presenter min visualisering av allmäntillstånd. Tre faktorer, allmän känsla, energi, och förväntningar vs verklighetsutfallet. Jag markerar också om jag varit medicin-compliant.