Det finns bara förlorare – anekdot från sjuksängen

Jag bor i Lund. I stor sett granne med ett av de största sjukhusen med specialitetskompetens. Och det är inte så att jag bestämmer när ett skov kommer, men de kommer då och då, för det är så det är bar man är kronisk sjuk i en autoimmun sjukdom. Idag är det den 17 juni, och i drygt två veckor har sjukvården gått på knäna än mer än vanligt, eftersom det i denna sektor är sommar sedan 1 juni. Det innebär för mig som har hela mitt sociala nätverk i sydvästra Skåne, att jag kommer bli skickad till sjukhuset i Kristianstad. En stad jag bara varit i en gång lite drygt 8 mil bort, där jag inte känner någon.

För mig som patient hämmar detta min möjlighet till rehabilitering. Jag blir avskärmad från världen och min vardag och eftersom ingen kommer kunna att hälsa på kommer det inte bli några små utflykter för att bryta tristessen. För det är brutalt tråkigt att ligga på sjukhus. Det är bland det värsta som jag vet, och jag försöker verkligen hålla mig undan. Men ibland så går det inte. Så nu kommer jag vara instängd på ett sjukhus utan de små avbrotten som besök innebär eller det faktum att det är något att se fram emot under långa timmar framför netflix.

För personalen och organisationen blir ju också detta märkligt. För patienterna blir ju inte mindre sjuka för att det råkar vara första juni i kalendern. Tydligen har de skickat patienter till Halmstad också. Personalen förstår att situationen för mig som patient suger, men det finns inga alternativ. De ägnar sin tid åt att göra det bästa av situationen och får ringa sjukhus och sjukresor för att transportera folk kors och tvärs. Det innebär också att läkaren blir ny för patienten. I vanliga fall brukar det finnas folk på avdelningen som jag träffat, nu blir allt nytt. Men personalen försöker verkligen göra det bästa av situationen. Åtminstone kommer avdelningen i Kristianstad vara en med rätt specialitet.

Det är ingen som är vinnare på det här. Jag borde ha blivit inlagd redan igår, men det finns ingen plats på det sjukhus jag hör hemma. Mitt enda alternativ var att ta upp plats på akuten, min sjukdomssituation är förvisso akut, jag har nu dropp och har fått intravenöst kortison, men den är ju varken okänd eller ny och ett besök på akuten är fullkomligt onödigt. Men vi har ett system där det enda sättet av få avancerad hjälp ett par tre dagar är att gå genom akuten.

Och jag kommer antagligen missa midsommar också. Det är nog det som känns sorgligast. Hade vi jag fått stanna i denna del av Skåne hade jag kanske kunnat snacka ut mig på en permission. Men vart ska jag fira midsommar i Kristianstad om jag nu hade fått lämna sjukhuset?

Det finns bara förlorare i den skånska sjukvården.