Det privata är politiskt

Som jag skrev för ett tag sedan umgås jag idag i stort sett bara med människor som jag träffat innan jag flyttade till Skåne. Och det är ju inte så att jag träffade dem helt random. Jag har träffat allihopa inom rörelsen, på ett eller annat sätt. Min absolut bästa vän träffade jag på en partikurs, min bästa tjejkompis lärde jag känna på ssu:s mellanvalsläger, en annan vän träffade jag första gången på en resa till Bryssel, en annan på rikskonferens med s-studenter. Lite på det sättet är det med de flesta jag umgås med. Det finns andra personer också, men inte ständigt på det sättet.

Eftersom majoriteten är politiskt engagerade kan en tjejkväll innebära middag och rödvin, killsnack och nomineringsproblematik, musik och systerskapande. En fika kan innehålla organisationsanalys, kärleksråd och valrörelsepepp. I mitt liv är det privata i mycket stor utsträckning samma som det politiska. Och för att det ska vara roligt att vara politiskt engagerad måste vissa av relationerna som en utvecklar med partikamraterna bli privata vänskapsrelationer. Det är när det flyter ihop som det blir genomförbart, på riktigt! För varje konflikt behöver debriefing, varje nominering måste föregås av diskussion, motionsidéer måste bollas och någon måste ta skiten de dagar det gått dåligt, ta skiten och inte fördöma engagemanget!