Farmor i drömmen

Jag låg väldigt länge på uppvaket efter operationen eftersom jag hade så lågt blodtryck. I början när jag var väldigt långt inne i drogernas värld och verkligheten var ytterst osammanhängande var min farmor hos mig, och hon har varit död i många år.

Jag befann mig någonstans i mellanlandet mellan dröm och vakenhet och hörde min farmor prata. Det var tryggt, jag var liten, det var sommar, allt var perfekt, ingenting var farligt. Det som jag kände kan till viss del visas i dessa bilder.

Den enda platsen i mitt liv som har varit konstant.

Min farmor var där i rummet och höll mig sällskap och pratade lugnt, men ändå bestämt, på det sätt hon var. Det kändes verkligen som hon var där. Samtidigt som jag var fullt medveten om att hon inte kunde vara där eftersom hon inte lever längre.

Min farmor bodde hela sitt liv på Tjörn. Själv och sedan tillsammans med min farfar bodde de i det stora vita huset under längre tid än vad en idag kan föreställa sig att en människa bor på ett som samma ställe.

Min farmor pratade en utpräglad dialekt. Tjörbu. Och det var tjörbu med en prägel från den del av Tjörn hon tillbringade i stort sett hela sitt liv på. Det är i detta som förklaringen till att jag upplevde att min farmor var på sjukhuset.

Det kom in en sjuk kvinna i sällskap med sin mor som är 80-nånting. De var de enda som pratade i hela rummet. När jag vaknade till lite mer var jag tvungen att fråga om den äldre damens dialekt. Det visade sig att hon kände min farmor och farfar, min pappa och hans syskon och att jag träffat henne flera gånger. Hon kommer från samma lilla del av Tjörn som min farmor gjorde. Hon är i samma ålder som min farmor var när hon gick bort. Hon är en verbal kvinna som har starka åsikter, precis som min farmor.

Jag hörde Rigmor prata, och kopplade det direkt till min farmor. Till trygghet. Till barndom. Det är en känsla jag kommer kunna leva på under en lång tid framöver.