Grundinställningen

Har funderat en del de sista dagarna. På hur jag förhåller mig till andra människor. På hur jag ser på nya saker. På att våga och hoppas.
Min slutsats är att jag är en pessimistisk människa med en, oftast, väldigt rationell inställning. Samtidigt hoppas jag på att allt ska bli bra, jag är bara inte säker på att allt ordnar sig utan tror att livet är fullt av besvikelse, sorg, svek och smärta. ”Om man inte har tråkigt kan man inte ha kul” eller något liknande sa Alfons Åbergs pappa. Jag tänker om man inte kan vara ledsen vet man inte när man är glad. Det är kontrasterna som gör livet.

Samtidigt har jag också insett att endast en av de människor som jag umgås med (ensam vill säga) är någon jag har träffat i Skåne. Jag har bott här i snart 18 månader och alla mina vänner som jag träffar någorlunda ofta, utom en då, hade jag träffat i något sammanhang innan jag flyttade hit. Jag vet inte vad det säger om mig. Hur som helst är det en viktig insikt, och jag vet nog varför.