Hur en blir som en är…

Hade en diskussion om hur en blivit den en är idag. Vad har format en. Vad vill en ändra. Vad gör en som en vet är destruktivt, men ändå inte kan sluta göra. Det är svårt det där med att försöka ändra den bild en en gång skapade av sig själv. Att jag alltid har varit den som aldrig riktigt var med på samma villkor som andra. Eller var det under en lång tid. Det sitter i. Jag kan inte släppa känslan av att när jag får vara med är det för att de jag umgås med inte har upptäckt att de inte gillar mig ännu, att jag bara får vara med för att de vill vara snälla, att det är som kalaset som en blev inbjuden till för att det var regel att alla skulle bli inbjudna oavsett vilken plats de hade i hierarkin. Jag skulle så gärna vilja släppa den där känslan, slippa den där känslan, känslan att jag aldrig är bra nog att bli vald. Det är djupt rotat det där.

Känslan av att inte vara förstavalet gör att jag blir 14 år igen. Samtidigt som jag vet att jag klarar mig själv. Jag har klarat mig själv i 15 år efter de där jobbiga åren i mitten av tonåren. Men de har format mig. Idag vet jag vad jag vill vara. Jag vill vara självständig. Jag kan vara självständig. Jag är självständig. Samtidigt vill jag vara beroende. Och framförallt vill jag inte vara ensam. Att vara själv är jag riktigt bra på. Ensamhet är något som jag undviker!

Sedan jag kom ner till Lund efter juluppehållet har allt varit rätt fantastiskt. Jag har hittat någon form av jämvikt. Den bergochdalbana som delar av hösten bestod av tror jag har blivit lite mindre äventyrlig. Min värld har blivit lite större. Min värld har blivit lite enklare. Men ändå så sitter den osäkra 14-åringen i mitt maggrop och gör att jag alltid känner mig som andrahandsvalet. Det är det där med att vara utvald eller bortvald eller tolererad.