Jakten på de försvunna glasögonen

Jag har inte letargenen. Mina glasögon har försvunnit på en yta av 30 kvadratmeter och ännu värre mellan fåtöljen och sängen. De försvann i förrgår, men igår låg jag däckad i förkylning och orkade inte leta ordentligt. Idag däremot så gjorde jag en ordentlig genomsökning. Lyfte fram sängen, kollade bakom tvättmaskinen, lyfte på allt och ändå inte ett spår av glasögonen.

Det ska sägas att jag har tur ur två aspekter. Jag är inte helblind, så jag klarar mig rätt bra utan om jag inte sätter på mig glasögon på morgonen, men efter en stund får jag huvudvärk, framför allt när jag läser eller måste se på skärmar av något slag. Jag har två par av mina gamla glasögon. De är inte helt rätt styrka, men bättre än inga alls och det fungerar med dom. Men skillnaden är rätt stor och huvudvärken kommer långsamt krypande även om jag har dom på mig.

Jag tror att jag har vättar som tjyvar glasögon (ungefär som de som bor i tvättmaskinen och snor strumpor). Så. Imorgon har jag inget planerat. Annat än att gå igenom lägenheten från hörn till hörn, golv till tak, varje liten del. Glasögonen är ju här någonstans, och jag har ett litteraturpaper att skriva innan måndag lunch.

Något helt annat. Alla mina sår är nu läkta. Även det där själva stomin satt. 37 dagar tog det. Eller läkta kanske är att överdriva, men det vätskar inte längre och jag har nu bytt till helt vanligt plåster, mer som skydd mot kläder och skav än för att skydda mot sårvätska

och skapa en bra läkningsmiljö.

En annan intressant sak som jag har upptäckt är att jag inte har känsel runt samma ärr. Det är ungefär en dm runt det, på höger sida av magen som det känns som tandläkarbedövat. Det har varit bra för det har gjort att skötseln av sår och annat inte har gjort ont. Nu när jag inte behöver pilla i sår längre så är det mest en liten skum känsla. Men det gör också att jag har kunnat ha jeans (och andra former av byxor) trots att linningen sitter där det borde göra ont.