Musklerna

De senaste 13 dagarna har jag varit i kontakt med sjukvården vid fem olika tillfällen. Fyra av dessa pga mitt lår/ljumske/höft/rygg-problem. Det har gjort ont längre än så, ungefär en vecka längre, och det är en smärta som aldrig försvinner helt, den går i vågor och är av ett slag som gör den svår att leva med.

Diagnosen är att min lårmuskel är inflammerad. Orsak oklar. Läkaren på akuten (en av tre läkare den dagen) tyckte att muskeln beter sig som den varit utsatt för ett trauma, som en idrottsskada eller kraftig smäll. Jag har gått promenader. That’s it. Så, orsak oklar.

Sedan mitt vårdcentralbesök, med efterföljande besök på akuten, för en och en halv vecka sedan har jag på läkarens order knaprat smärtstillande och försökt röra på mig. Det enda sättet för mig att läka ut inflammationer (pga IBD innebär att tabletter som Naproxen är helt otänkbart då de kan trigga skov) är att se till att blodflödet till muskeln upprätthålls och gärna ökar = rörelse.

Vi har gått minst 3 km varje dag, och jag försöker smärtlindra innan, men det känns ordentligt. Smärtan bränner. Den trycker. Den går i vågor. Och jag är helt slut.

Idag är det sjukgymnastik på schemat. Den femte sjukvårdskontakten för detta problem. Och det är detta besök jag har haft som målbild dessa 13 dagar. Det kommer ju inte hjälpa bara sådär, men jag måste göra något. Känna att det blir någon förändring. De senaste veckorna har det inte blivit någon förändring, trots rörelse, vila, smärtstillande tabletter, värmedyna och tens. Det gör att motivationen går ur mig. Och jag tappar hoppet.

Läkaren på vårdcentralen i måndags tog massa prover. Jag har en lätt feber. Och remitterade mig till röntgen. Vi pratade om att inflammationerna i muskler och leder börjar bli ett rejält problem. Och att jag vill ha hjälp att hitta orsaken, så att jag ska få färre problem. Jag vill kunna förebygga.

Bara sedan november har tre inflammationer uppstått. Jag fått kortisonsprutor på fem ställen i ländrygg och höft i november. I april fick jag inflammation i bröstbenet, Tietzes syndrom, eller morbus Tietze, något jag känner av ibland fortfarande. Och nu ör det låret. Tidigare har jag fått många inflammationer i de små och stora musklerna vid vänster axel, och en av dessa kortisonsprutades förra våren. Och för fyra år sedan opererades min hand pga en inflammation i senkanalen till tummen som vägrade läka ut. Det är vad jag minns just nu… och det börjar bli för mycket. Och det blir för mycket starka smärtstillande. Just nu starkare än jag haft tidigare, förutom i samband med operationer.

Men. Samtidigt. Fan den som ger sig. Och det är ju egentligen inget alternativ att ge upp. Jag hoppas på sol här i Skåne under onsdag och torsdag. Och kanske årets första bad?