Plikt

Det har varit väldigt mycket. Det är väldigt mycket. Och jag känner mig lite överväldigad. Det mesta av det mycket är väldigt roligt, som kursen jag var på i helgen, men trycket är också väldigt stort. Jag ställer höga krav på mig själv och vill göra saker korrekt och noggrant. Jag får svåra uppdrag som måste lösas. Jag tar på mig arbete som jag vet att jag kan göra bra även om det tar tid. Och ibland är det väldigt ensamt. Oftast har jag någon att luta mig mot. Men det är i slutändan jag som ska ta ansvar och utföra saker.

Mycket gör jag för att jag förstår vikten av det, inte för att jag primärt tycker att det är roligt. I min person och politiska skolning finns det starka drag av pliktkänsla. Plikt. Jag gör så mycket på grund av detta inre tvång.

Just februari och mars är värst. Mest för att det är så mycket årsmöten. Och i år i kombination med min masteruppsats och en extremt lång valrörelse. Det finns en rädsla i min maggrop att inget av allt kommer bli gjort tillräckligt bra. Att allt kommer bli dåligt. Att jag kommer svika mig själv, partiet och personer runt omkring mig. Och då blandas kraven på mig själv med pliktkändslan och en begynnande ångest.

Lösningen är färgkoordinerat schema. Och planera in privatliv. På sistone har det också varit för lite privatliv. För mycket måsten, för lite bara-vara-tid. Jag hoppas att jag löser detta. Men mitt självförtroende går upp och ner.