Smärta är något relativt

Dagen idag har sedan två varit präglad av smärta. Smärta på ett sätt jag inte har varit med om på bra länge. Det har suttit som ett svidande järnband runt midjan och hela magen och ryggen har varit som om den var satt i brand. Jag sa att jag hade ont och fick tabletter, och mer tabletter men det gjorde knappt någonting för smärtan. Jag försökte vara uppe och gå, för det skulle hjälpa men allt bara gjorde så fasansfullt ont. Jag försökte göra annat, typ se på svtplay, Född 2010, Så levde de lyckliga och Hjälp vi flyttar ihop var förmiddagens skörd. Sedan byttes sjuksköterskorna ut, läkaren kom förbi och jag fick fler tabletter men även en spruta med smärtstillande i benet. Jag blev en helt annan människa. Jag orkade sitta och prata med mina föräldrar i två timmar i ett av gemensamhetsutrymmena. Tillsammans med små värmedynor har min eftermiddag varit mycket bättre än förmiddagen. Ont, men helt ok ont. Något jag kan leva med. Jag har till och med haft på mig mina egna kläder. Mjukisbyxor är så mycket bättre än sjukhusskjorta. Lila så t-shirt. Plus att jag har blivit av med alla slangar i ryggen och andra knepiga ställen och bara haft normalt dropp i ena armen från och till. Helt enkelt börjar det arta sig. Nu hoppas jag bara att jag kan sova, att jag får sova och att Harry Potter and the Deathly Hallows som ljudbok uppläst av Jim Dale gör att jag känner mig som hemma. Så tre saker är vad jag behöver för tillfället; morfin, värmedynor och Harry Potter. Jag är väldigt lättillfredsställd för tillfället. Innan jag blundar ska jag även lyssna in veckans sista Tankesmedjan i P3 vilket är den enda typ av nyhetsinformation jag har tagit in de senaste dagarna. Jag och omvärlden är just nu lite i ofas.