Sova

Jag sov hela natten med bara ett avbrott! Nu är klockan sent och jag sitter på tåget hem till Lund och hjärnan är fortfarande med. Det är en underbar upplevelse!

Jag är nere på 15 mg kortison per dag. Det är därför jag nu kan sova. Men det som slår mig är hur knäpp jag har varit den sista månaden. Manisk och urlakad om vartannat. Speedad och trög på en och samma gång. Pigg ena sekunden för att sedan falla ner i ett mörkt hål där jag tappar bort mig själv och blir bitter, sur och vemodig. Jag gillar inte mig själv när jag blir sådan, men när jag inte sover så känner jag inte igen mig själv och kan inte kontrollera mina känslor och mitt humör.

Imorse vaknade jag vid nio. Gick upp och kissade. Gick och la mig igen och somnade om. Jag sov en knapp timme till! Sedan kom katten Majsan och började kliva mig på ryggen. Trampade runt, la sig med huvudet i min svank och sin buskiga svans svepande över min nacke och in i mina öron. Rätt trevligt faktiskt! Huvudvärken jag hade igår kväll var borta och idag har jag bara sett på Army Wives heka dagen. Jag gillar familjedrama, med betoning på drama. Folk skadas och dör hela tiden i Army Wives. Och kvinnorna som finns kvar på basen stöttar varandra i alla lägen. Systerskap. Självvald familj. Och det ger mig perspektiv. Jag är lyckligt lottad! Jag har fantastiska vänner som finns där i vått och torrt. Som jag vill ha nära. Som är min familj!

Nu åker jag tillbaka till Lund för att kunna fira en av mina vänners födelsedag. Då känns det rätt ok att allt inte är som jag vill. För nu sover jag åtminstone, och jag har vänner som alltid finns där igenom allt!