Två dagar på s-studenters ledarskapskurs för kvinnor – fantastisk kurs, jag lärde mig att jag inte kan sitta

Igår och idag var jag på Arbetarrörelsens Folkhögskola i Göteborg där s-studenter ordnade en ledarskapsutbildning för kvinnor. Vi var tjugotalet tjejer från hela landet som samlades för att lära känna och stärka varandra och utvecklas i vårt ledarskap. Det var lite nervöst. Jag visste inte i förväg hur mycket jag skulle orka, om det skulle gå över huvud taget. Det var ju som tur var i Göteborg vilket gjorde att jag kände mig tryggare, för om det inte skulle fungera så kunde jag ju bara åka hem, om det inte varit i Göteborg hade jag nog inte anmält mig.

Helgen var riktigt bra. Det började med en föreläsning om arbetarrörelsens historia ur ett feministiskt fackligt-politiskt perspektiv, med ett extra fokus på separatistisk organisering genom kvinnornas fackförbund 1902-1908. Väldigt intressant och ett ämne som jag inte hade så mycket koll på. Sedan kom fd. moderaten Anne-Marie Pålsson som har skrivit boken knapptryckarkollektivet och pratade om makt, framför allt de negativa aspekterna av makt. När makten korrumperar och makt är något man vill uppnå endast för maktens skull. Ett intressant perspektiv som jag tycket gav många tankeställare även om det var bitvis väldigt provocerande.

Föreläsningarna den andra dagen stod Anna Johansson och Stefan Bergstrand för. Anna Johansson pratade om hur hon som kvinna tagit sig fram till sin position inom lokalpolitiken och Stefan Bergstrand pratade ledarskap i mer praktisk bemärkelse. Framför allt Stefans föreläsning var intressant, han lyfte ledarskap ur ett helt nytt perspektiv och pratade om hur vi kunde förändra ledarskapet genom hur vi själva agerar som ledare. Den lärande ledaren och den lärande gruppen och hur man genom att bestämma sig kan förändra vad det innebär att vara ledare.

På lördagskvällen var vi på Stadsteatern och såg Crime Scenes, en pjäs om kön. Det var fantastiskt bra, det var fruktansvärt roligt och normöverskridande och om det inte hade gjort så ont när jag skrattar hade jag nog skrattat så jag grät. Nu skrattade jag, bara.

Det var en väldigt bra helg. Jag orkade. Men det gjorde ont, att sitta är nog det absolut sista jag borde göra just nu. Operationssåret är inte läkt och när jag sitter så tror jag att jag sätter tryck precis där det inte vill läka. Men det går framåt.

Det funkade med stomin även ute bland folk, och jag kände mig rätt ok och inte så självmedveten som jag trodde att jag skulle känna mig. Det var nog också bra att börja med ett socialt sammanhang bestående av 20 tjejer som har schyssta värderingar!