Vardag vs helg

Igår trodde jag att min onda tumme var otur och skulle gå över av sig själv. I natt har jag vaknat var tjugonde minut för att det har gjort så ont. Så imorse letade jag reda på numret till den helgöppna vårdcentralen och ringde. Halv tio var fick jag plats 37 i telefonkön. Inget erbjudande om att någon skulle kunna ringa upp, utan old school telefonkö. När jag kommit till plats 14 efter nästan en timme så kopplades jag bort. 58 minuter till ingen nytta. Då ringde jag 1177 där sjuksköterskan tyckte att jag skulle gå till vårdcentralen och tvinga till mig en tid. Vilket jag hade kunnat göra, men jag gillar organisation och system. Så istället ringde jag vårdcentralen igen. Bara 27 personer före i kön! Den första timmen går det rätt fort men två minuter i tolv fastnar jag på plats 7, i 52 minuter. Någon tog uppenbarligen lunch. Efter 2 timmar och 6 minuter kom jag fram! Då tycker hon jag pratar med att jag kan vänta till imorgon. Hade jag tyckt att det inte är så pass akut så hade jag inte suttit i telefon i tre timmar denna söndagsförmiddag. Då hade jag varit ute och gått i solen eller hängt med vänner på stan. Nu satt jag med handen i varmt vatten och lyssnade på en elektronisk röst.

Till slut fick jag en läkartid. Och med lite uppfinningsrikedom har jag lyckats klä på mig och fått till en acceptabel frisyr. Tänk att försöka knäppa en bh med en hand, eller dra upp en dragkedja. Att sätta upp håret.

Så nu tänkte jag försöka fokusera på annat fram till halv sex. Till exempel badbomber och myskdoftande badskum. Eller solskenet.

Det som stör mig i situationen är att det kräver extremt mycket resurser i form av tid och verbal förmåga för att få vården en har rätt till. För att vården är underdimensionerad och fokuserad på val istället för vård. För alternativet till primärvårdens helgöppna vårdcentral är ju akuten på SUS. Och om alla åkte dit istället så hade det blivit ännu värre. Men som sagt. Solsken!