Varför är kläder det enda jag oroar mig för?

Varför är kläder det enda jag oroar mig för?

Jag har gjort en stor operation och borde koncentrera mig på och lägga min tankekraft på att bli frisk och om jag oroar mig borde det vara för saker som möjliga problem som kan skapas rent fysiskt. Så är dock inte fallet. Och att så inte är fallet stör mig, för jag vill inte vara den som lägger energi på det onödiga. Men i alla fall.

Det som min hjärna är upptagen av är, hur ser jag ut? vilka kläder kommer vara snygga med den här påsen på magen? kommer jag kunna uppfattas som attraktiv med dessa uppenbara fysiska ärr? hur ser killar på det här? går det att dölja så jag slipper ta diskussionen?

Jag är inte rätt för att prata om att jag har blivit opererad. Jag har alla verktyg för att rent intellektuellt begripa att det är irrelevanta problem i det stora hela, men ändå kan jag inte låta bli att tänka på det. Man tänker att man är medveten och förhåller sig till samhällets strukturer på ett kritiskt sätt, men trots det så är man fast i en mängd system som man ogillar. Jag förhåller mig uppenbarligen till att man som tjej ska vara attraktiv i andras ögon och försöker anpassa mig till rådande normer för hur en kropp ska fungera och se ut. Det har helt plötsligt blivit viktigt att vara normal, att bli bekräftad som vacker och att få uppskattning för min kropp. Tidigare har de val jag gjort när det gäller kläder och utseende känts som att de skett på mina villkor, helt plötsligt så insåg jag att jag bara agerar utifrån en samhällsstruktur som jag tillbringar stora delar av min vardag till att motverka. Det gör mig fruktansvärt arg och frustrerad! Och jag vet inte riktigt hur jag ska agera nu…



0 thoughts on “Varför är kläder det enda jag oroar mig för?”

  • Jag förstår dig, även fast jag inte är i samma situation som dig så förstår jag.
    Jag minns när jag var 16 och vägde 65 kilo, då klankade jag ner på min kropp och såg fel på den överallt, nu är jag snart 23 och väger mer än tio kilo mer än då jag var 16, och ser ner på min kropp på samma sätt som då. Uppenbarligen har det inte någon större betydelse hur ens kropp ser ut, en kommer alltid att hitta fel på den. Vi som gör det i egenskap av kvinnor har dessutom en hel jävla mur av historia kring hur en “normal kvinna” ska se ut. Som i artikeln jag länkade till på facebook så får vi ju direktiv höger och vänster om hur vi “ska var” kvinnliga men inte för kvinnliga, infantila men inte FÖR infantila, smala, men inte FÖR smala, kurviga men inte FÖR kurviga. Och framförallt bygger ju skönhetsindustrin på att vi ALDRIG ska vara nöjda med oss själva. Det är lätt att säga till andra hur de ska tänka, jag är trots att jag är medveten om det, fast i karusellen. Jag tror heller inte det är någon idé att försöka ställa sig utanför allt och leva i en bubbla, istället synliggöra för sig själv, att en faktiskt behöver bekräftelse från andra, men att det i första hand är en själv som värderar sitt liv och sina handlingar. Du har gjort en stor och invecklad operation och du är stentuff, den kille som har problem med det är ändå inte värd dig!

    • Det knepiga är ju att man vet allt det där och tycker att man är en upplyst människa och ändå sitter fast i det. Jag tänker att jag behöver systerskapande och kvinnlig solidaritet! Artikeln du länkade till var för övrigt grym!

      • Jo precis, jag menar också det. Att vara medveten om att en är fast i det är ett steg i alla fall. Även om en är medveten så är det ju svårt att skydda sig från yttervärlden.

Lämna en kommentar