Att bli satt i kö till att bli inlagd

Min kropp har fått ett väldigt hastig skov. Vet inte riktigt varför, men jag kan lista ut några möjliga delförklaringar; stressen i uppsats- och valrörelsekombinationen; den olämpliga maten kongresshelgen; att jag slappnar av nu när allt är slut; värmeslaget för en vecka sedan. Några små saker som tillsammans kan ha fått förödande konsekvenser.

Jag var i kontakt med sjukhuset första gången om det här för en vecka sedan idag. Jag lämnade prover och sedan tar det tre arbetsdagar att få svar på calproctinet. Så jag ringde tillbaka på måndagen, för att få veta, så låg calproctinet på lite mer än 900 (0-50 är normalt) och sänkan var lite hög. Läkaren ringde tillbaka till tisdag förmiddag och då hade jag av andra anledningar fått mitt blodtryck taget, och mitt vanligtvis normala 120/80 var nu 105/65. Denna kombination gjorde att läkarna var tvungna att prata sinsemellan. Jag satt i ub-parken med det kommunala handlingsprogrammet, för livet stannar inte. Två timmar senare ringer läkaren tillbaka och vill ha mig inlagd, men det finns ingen plats.

Så nu finns jag i någon diffus kö på avdelningen i Malmö eftersom mina läkare vill vända min snabbt nedåtgående spiral. Men istället ligger jag hemma med mängder nya mediciner, inklusive sömntabletter för att minska den maniskhet som kommer med högdos kortison.

Det är inte ens sommar ännu och jag har redan blivit drabbad av bristen på vårdplatser. Och väntan kan för mig personligen göra så att jag missar midsommar, på samma sätt som julafton, nyår och födelsedagar har missats förut. Och jag vill inte att min kropp ska styra mitt liv. Jag vill kunna söka jobb. Jag vill kunna valkampanja, jag vill kunna lämna stan för landet och göra det utan oro. För jag vill att sjukvården ska ta så lite plats som möjligt i mitt liv, men istället får jag stå i kö till semiakut vård.