Avsevärt mycket bättre, eller sämre…

Idag var en dag då jag och J skulle fira. Vi skulle vara med varandra och göra något som ger fina minnen för framtiden. Istället tillbringade jag dagen ihopkrupen i soffan med allt mer ont i hela kroppen. I svanken. I lårmusklerna. I benhinnorna i vaderna. I fotlederna. Under fötterna. I handlederna. Och det blev värre, värre och värre. Jag försökte allt. Voltarensalva, alvedon, värme, te. Halstabletter och slemlösande. Tillslut fick vi uppsöka jourmottagningen där jag förhållandevis snabbt fick träffa en läkare. Antagligen har jag en begynnande halsfluss, men inget tydligt ännu. Istället har febern satt sig i muskler och leder och gör att jag knappt kan gå, och hamnar i en ond smärtcirkel. 

Jag har kännt mig så fruktansvärt dålig idag. Och det var ju en dag som skulle vara fantastisk. Istället har J masserat mina fötter, sett till att jag fått i mig resorb och thé, tagit hand om mig.

Läkaren var jättebra. Hon förstod att det var smärtan som var problemet och skrev ut tramadol, eftersom vi som har inflammatoriska tarmsjukdomar inte får äta antiinflammatoriska smärtstillande då de kan trigga igång tarmen. Det är tur att J har bil, annars hade det inte gått. Det var knappt att jag klarade att gå de 50 metrarna från bilen till Apoteket, och då jag stoppat i mig första omgången starka smärtstillande körde vi runt med bilen till sde verkat. Det bästa som finns när jag har ont på det sättet är bilsäte med sätesvärme. Eftersom jag var så smärtpåverkad klarade jag inte av att titta, utan J pratade om var vi var och jag lyssnade, Uppåkra, Staffanstorp osv. När jag har så ont måste jag använda varje cell i hela kroppen till att hålla ihop, för att klaras av att stå, sitta, inte gråta, inte skrika. Och för att det ska gå klarar jag inte av för mycket intryck. Lyssna räcker. När vi kom hem somnade jag på soffan. Första gången på 8 timmar då jag inte hade ont upp emot nio på en tiogradig skala. Men jag var och är väldigt varm, trots alvedon hade jag 38,4 graders feber på kvällen. Och det är febern som gör att jag får ont, så jävla ont.

Så nu hoppas jag  på att jag imorgon är avsevärt mycket bättre, eller att det är avsevärt mycket sämre. Blir det sämre så är antibiotika alternativet, för då är det en halsfluss. Och jag behöver bli bättre. För  nästa vecka är en vecka full av viktiga möten som jag vill gå på. Är det bättre, så ska vi åka till Körsbärsdalen.