En till dålig dag

I mitt liv händer ingenting . Det står helt stilla. Jag orkar inte ta initiativ och om någon skulle bjuda med mig på något skulle min första, andra, och tredje reaktion vara, tack men nej tack. Jag känner mig trött, sur och ovärdig att umgås med människor.

Mycket har att göra med att jag är så trött. Så om jag ska göra något så måste det vara ytterst liten fysisk ansträngning. Energin kan ta slut på två röda sekunder och då måste jag sitta ner i en timme och dricka något kallt för att komma igång igen. Det har också att göra med att jag är så begränsad i vad jag äter just nu. Kortisonet har ställt till obalans i matsmältningssystemet och jag vet inte riktigt vad som fungerar eller inte. Och så är det jobbigt att vara på okända platser, utan säker tillgång till toaletter.

Mest är det nog bara en dålig dag. En dag då jag önskar att jag bara kunnat sitta i skuggan i en park och veta att allt kommer ordna sig. Det är mest en sån dag, då det spöregnar, är jättevarmt och jag måste städa. Så en dålig dag helt enkelt.