När jag faktiskt sovit

Mitt lilla experiment med sömntabletterna gav mig två lärdomar. Det ena är att tabletterna för mig dåsig på förmiddagen, för att jag ska sova en hel natt så måste jag ta tillräckligt mycket, och då sitter det i fram till elva-tolv. Men eftersom kortisonet har stört min förmåga att sova, inte bara att somna, så behöver jag ha såpass mycket i mig att jag får åtta timmar. Den andra lärdomen är att det känns som att mina hjärnhalvor inte kommunicerar när jag blir så trött som jag blev igår. Hela min förmåga att tänka rationellt, logiskt och strukturerat, och på samma gång vara kreativ och spontan, försvann. Jag satt i en fåtölj hela dagen och läste bok. En bok som jag idag inte minns i stort sett något av, men jag har en känsla av att den var rätt så bra.

Så, efter en dag som baserades på en natt med ordentlig sömn tänker jag aldrig mer utsätta mig för den situation jag var i igår. Jag har väldigt lätt att få rubbningar i mina sömnmönster. Och för varje gång jag får kortison blir just sömnen mer och mer påverkad. Detta är något som måste in i min journal, som tas med i beräkningen när medicinerna mer långsiktigt planeras till hösten. Läkaren jag haft kontakt med under denna period, som verkligen är jättebra (även om vi bara haft telefonkontakt) är på semester nu, men efter det, efter att jag slutat ta kortison, så måste denna typ av akutbehandling i framtiden vara en absolut sista utväg. Hellre inläggning och näringsdropp. Hellre långsammare återhämtning. Allt är i stort sett bättre än havererad sömn, stört matsmältningsystem, rubbade hormoner och att känna sig sjukare ön sjukdomen i sig gör mig.