Saknar värmen. Och solen. Och värmen.

Det här med att sommaren inte har blivit sommar, i stort sett alls. Det börjar nu bli ett problem för mig. Jag vet hur ont jag får i kroppen under hösten. Jag vet att jag tycker att mörkret är jobbigt. Jag vet att jag tycker att våren aldrig kommer. Och i år verkar det som att sommaren aldrig kom. Samtidigt som vi ska flytta under de veckor som J har semester och mötesstarten drar allt närmare. Det är som att det trycker på från alla håll. Och nu har jag prioriterat upp solsken högst upp av allt.

I grunden så tycker jag att svensk sommar är fantastisk. Att Sverige räcker mer än väl som semestermål. Jag har tillgång till hus vid havet, möjlighet att få segla om jag vill, och inte allt för långt till bad här hemma (även om bristen på vatten för bad är skriande i Lund). Men den svenska sommaren kan göra mig så besviken. Och då har jag inte höga förväntningar. Men nu är jag besviken.

Nu när jag börjar känna viss förbättring i kroppen. – Järnet verkar ha gjort sitt till och jag kraschar inte längre som jag gjorde i början av sommaren. Jag behöver inte längre sova middag, och det räcker med att jag snittar elva timmar sömn. Jag testar en ny medicin, som jag tror kan fungera, trots att det var bland det sista att prova innan vi går på de riktigt avancerade grejerna och mest var en chansning. – Nu så vill jag inte hamna i höstmood innan det ens har blivit augusti.

Så snälla augusti. Ge mig solsken! På så sätt kan jag lägga mina surt förvärvade kronor på roliga saker till nya lägenheten, istället för solsken.