Specialanpassad vård

Jag äter extrema mängder kortison. Och jag mår dåligt av det. Sjukan är i schack, men biverkningarna är fruktansvärda. Idag så pratade jag med mottagningen och vi bestämde att jag ska trappa ner mycket fortare än vad som var tanken från början. Istället för -5 mg i veckan, så ska jag trappa ner var fjärde dag. Det gör stor skillnad! Istället för 60 dagar av kortison kvar har jag 36 dagar. Och det är ju bara lite mer än en månad! Glädjen i detta är obeskrivlig. Jag vill bara komma ner under 20 mg så att jag kan sova, och bli av med den extremt destruktiva kortisonhungern.

Jag sitter mest hemma och väntar på att energin ska komma tillbaka. Jag vet att alla menar väl med att säga att jag ska krya på mig och att jag ska ta det lugnt. Problemet är ju att jag inte blir frisk av mig själv. Jag kommer aldrig vara frisk. Jag kommer förhoppningsvis att kunna vara fungerande, mest hela tiden, men jag kommer bli sjuk från och till. Kry kommer jag aldrig bra, jag mår bara mer eller mindre dåligt. Och det är fruktansvärt frustrerande att känna att jag har potential och det enda jag orkar göra är att sova 12 timmar om dygnet och sedan se på enorma mängder serier på netflix, eller lyssna på poddar. Att duscha är ett projekt. Att träffa någon på stan är det enda jag orkar på en dag, för att ta mig hemifrån är jättejobbigt. Hela kroppen värker och jag mår fruktansvärt illa. Och allt är orsakat av kortisonet.

Men imorgon ska jag börja en ny plan. Jag ska börja göra en sak om dagen! Varje sak ska vara social. Jag måste se till att träffa människor. Och det behöver ju inte vara mer än att dricka en kopp te, eller ta ett kvällsbad, sitta med en alkoholfri drink på en uteservering, äta middag. Jag måste skapa ett rehabschema för mig själv. För snart är jag ute ur kortisondimman, och då vill jag ha mitt liv kvar!