Tempo

I grunden är jag snabb. Det mesta i mitt liv har, över tid, gått i högt tempo. Dock har det fysiska tillstånd jag varit i de senaste åren inneburit att min ork är väldigt opålitlig och att jag har haft hjärndimma på ett sätt som gjort att jag inte känt igen mig själv.
En sak jag har insett de senaste månaderna är att jag klarar mycket mer om jag bara håller ett lägre tempo. Ett lägre tempo som jag på inget sätt har i mig naturligt, eller av vana.

När vi varit bortresta, på olika typer av resor, på senaste tiden har mitt lägre tempo blivit uppenbart. För när alla gör saker långsammare så upplever jag helt plötsligt att jag hänger med. Och jag känner mig inte lika tråkig och utanför.

Att kroppen är långsamt är något som jag har blivit van vid såhär på det artonde året. Hjärndimman, innebär att jag inte kan hålla flera saker i huvudet samtidigt, att jag har jättedåligt närminne, att jag inte klarar av stora sociala sammanhang (framförallt med nya människor) utan att det tar en massa energi, och att jag tappar all initiativförmåga och kreativitet. Jag känner mig inte som mig själv och der gör mig ledsen och uppgiven.

Hjärdimman har blivit mindre påtaglig under våren. Och jag har insett hur mycket den har begränsat mig. Det har också tagit mycket energi att dölja hur jobbigt det har varit att hänga med. Jag har på olika sätt kompenserat, och maskerat.

En sak jag gjort och fortsätter att göra att att ha ett lägre tempo. Jag behöver tid för att återhämta mig mellan saker. Jag måste sova och vila mycket, eller inte göra någonting annat än att masa runt hemma i myskläder och lyssna på podd. Jag tar också mycket anteckningar, i färg och med struktur. Och det måste jag nog fortsätta med, även om hjärnan blir piggare.

? PAUS ?