Vi ska bli tre!

Efter en lång, och många gånger deppig process, ska vår familj nu bli större! Processen har för vår del inneburit många prover, hormoner, läkarbesök, ultraljud och för min mans del även samtycke till Socialstyrelsen. Vårt lilla guldägg har helt enkelt fått väldigt mycket hjälp. Men efter många om och men, vi ska bli tre!

Problemet till varför vi inte blivit gravida spontant verkar med stor sannolikhet ligga hos mig. Men vi har inte fått reda på vad som är ”fel” – det är en ”oförklarad infertilitet”.

Hormoner, ett halvt tarmsystem och starka mediciner

Jag har läst på om graviditeter och IBD under lång tid, jag har följt andras resa att bli föräldrar och jag har pratat om graviditeter med andra mag-tarmsjuka. Och självklart har jag bollat frågan med de läkare jag haft de senaste fem åren eller så.

Under min informationsinhämtning har jag lärt mig:

• Vi med tarmsjukdom kan hamna i tre kategorier
  • bästa måendet någonsin i livet
  • allt fortsätter precis som innan
  • att man mår sjukt dåligt och kanske till och med behöver sjukvård

Jag har förberett mig för det värsta – alltså att jag skulle bli riktigt, riktigt dålig. Både av att genomgå en IVF-process med massor av hormoner och att vara gravid.

Men jag står här utan tjocktarm, jag tar väldigt mycket potent medicin och jag tar medicin som egentligen inte är speciellt provad för gravida i Sverige. Det jag bär med mig är vad min förra läkare sa

Det är bättre för bebisen med en frisk mamma som tar mediciner, än en mamma som är sjuk hela graviditeten

Det gör att jag är trygg med min medicinering, och jag kommer också gå på specialistmödravården. Både för att jag har min sjukdomsbild, men också för att jag är opererad flera gånger. Och jag har ett tarmsystem som fungerar idag, det vill jag under inga omständigheter riskera mer än nödvändigt!

IVF-processen

Första steget – hitta en privat gynekolog

Vi valde att söka hjälp privat precis efter jag fyllde 35 då vi inte hade lyckats spontant gravida. Vi undersökte hur processen för att få hjälp skulle gå till, hur lång kön var till Reproduktionsmedicinskt centrum (RMC) i Malmö, och vilka val vi kunde göra för att få rull på processen så fort som möjligt.

Det slutade med att jag undersökte vilka privata läkare som hade goda referenser i Skåne och vi hamnade hos en fantastisk läkare som gjorde alla förberedande undersökningar, så långt som möjligt. Och efter 6 månader försök med enklare mediciner och undersökningar i form av att säkerställa att spermier och ägg faktiskt kunde mötas så blev vi remitterade till RMC.

Reproduktionsmedicinskt centrum

Min ålder gjorde att tempot därefter blev ganska högt. I början av sommaren 2020 blev vi remitterade till RMC och trots pandemin så blev vi kallade redan innan tre månader gått. Vi fick komma på kvällen på ett inskrivningsbesök och redan inom en vecka fick jag börja första omgången med hormoner och ett kort protokoll.

Läkaren på RMC var väldigt hoppfull att ett kort protokoll, där man inte reglerar ner och pausar kroppen, utan bara gasar på kroppen för att få fler ägg. I första IVF-processen mådde jag rätt dåligt av medicinerna, samtidigt som jag gjorde min VFU för att bli lärare. Framför allt var jag väldigt trött, håglös och hade mycket hjärndimma. Under den första IVF-omgången växte mina äggblåsor långsamt och vid äggplocket fanns bara tre äggblåsor, varav en var omogen.

Jag var nervös, och p.g.a. covid fick min man inte vara med på äggplocket (men han fick sitta i väntdelen av lokalen för att efteråt fika tillsammans, vilket kändes mycket märkligt). Äggplock är utlämnande, och det var ju något jag gjorde för att vi vill ha barn, så det kändes konstigt att vara ensam. Under själva plocket gjorde den omogna äggblåsan fruktansvärt ont att plocka ut ägg ur. Jag hade jätteont efteråt och var väldigt påverkad. Resultatet blev också en besvikelse, vi fick inga mogna ägg och det fanns ingen förklaring om varför.

Andra omgången

Efter en paus på en menscykel för att vila kroppen gick vi direkt in i nästa IVF-omgång. Denna gång med ett långt protokoll. Vi började dagen innan nyår 2020.

I november 2020 fick jag också mitt första jobb som lärare. Och jag trivs så bra! Det känns därför inte som superbra timing, men jag är 37 år så det finns ingen tid att vänta. Det är bara att köra och hoppas!

Enligt planen skulle jag börja mitt jobb första veckan i februari, och med den tidsramen var tanken att vi skulle hinna igenom hela IVF-omgången innan jag började jobba. Jag gillade den planen eftersom jag visste att jag hade varit väldigt trött under den första rundan. Äggplock var planerat till vecka fem, och jag skulle avsluta min utbildning vecka tre.

Nytt jobb och hög på hormoner

Men så hände livet och omständigheterna. Den person jag vikarierar för (som är på föräldraledighet nu) blev sjukskriven och söndagen den 10 januari fick jag ett mejl som undrade om jag kunde börja nästa dag istället. Så precis i slutfasen av IVF-rundan, då det är massor av ultraljud och jag var fullkomligt hög på hormoner, då började jag jobba som högstadielärare. Och p.g.a. covid så var mina elever på distans. Puh. Vill verkligen inte tillbaka dit!

Fördelen med distansundervisningen var att jag faktiskt kunde genomföra alla besök på RMC utom själva äggplocket utan att det påverkade undervisningen och eleverna i så stor utsträckning. Jag genomförde uppstarter av lektioner från iPad i bilen, gav hemuppgifter som de skulle arbeta med och fick ändå rätt bra struktur på distansundervisningen fort. Fördelen för mig är ju att jag gjort min VFU på gymnasiet där distansundervisning har varit en del av verkligheten hela förra året också. För mina kollegor blev distansundervisning en total kulturchock.

I början av februari genomfördes äggplock nummer två. Inte heller denna gång fick min man följa med in i rummet utan satt utanför. Jag hoppades på åtminstone något ägg, men vi fick 16 stycken! Jag var helt chockad. För även om jag hoppats så trodde jag inte att det skulle gå! Och av de 16 så fick vi 3 embryon.

Min inställning har hela tiden varit att hoppas att det ska gå, men jag har inte förväntat mig att det ska funka. Jag har läst statistiken. Jag har sett hur många omgångar olika människor har fått gå igenom. Inte heller på insättningen får partnern vara med just nu, vilket är ännu konstigare än på äggplocket, vi försöker skapa ett barn men min man är i andra rummet… Men på dag 5 sattes ett av embryona in (som tur var på en lördag) och sedan var det bara att vänta. 12 dagar.

Chocken – glädjen – paniken

I mitten av februari så var det dags att testa. Hade embryot fastnat? Skulle det bli vår tur? Var detta vårt guldägg?

De 12 dagarna så hade jag ont. Efter äggplocket så blev mina tarmar arga och det kändes som rejäl mensvärk i 3-4 veckor. Men jag var också galet sugen på kolhydrater. Så jag lät kroppen styra – till viss del. Jag hade en sjuk längtan efter pasta, så jag åt massor med glutenfri pasta de två veckorna. Med ketchup från Mutti, som har tomater men ingen peppar i sig så den är ok för mig.

När jag testade hemma så visade testet tydligt två streck! Men jag kände mest att embryot inte kommer fastna. Så jag hoppades men vågade inte tro att det skulle bli något.

Men dagarna gick och ingen blödning, och jag började bli väldigt trött. Jag somnade på tåget både till och från jobbet. Jag sov middag när jag kom hem. Och jag fortsatte ha ett extremt sug efter kolhydrater. Så mer pasta, jag började äta mer glutenfritt knäckebröd och vissa typer av mackor. Jag bakade glutenfritt bröd.

Även om jag blir svullen av att äta kolhydrater så är det mer en fråga om känslan än om mående. Jag mår ok om jag håller mig strikt glutenfritt. Så det gör jag nu. Lyssnar på kroppen. Samtidigt som jag har tydliga gränser för vad jag absolut inte äter.

I flera veckor gick jag runt på helspänn. Skulle det bli något. Jag visste ju att timingen var urusel rent karriärmässigt, både för mig och min man egentligen. Men vi pratade och tog fram en strategi för hur vi skulle göra. En okonventionell plan, men en plan som hade fungerat för oss.

Sedan hände Corona – igen…

Vad händer nu när vi ska bli tre…

Det går verkligen inte att förbereda sig för att bli förälder. Ändå försöker vi ju… Men än så länge känns det fortfarande overkligt, och sjukt läskigt. Ska vi verkligen få en liten människa att överleva? Lyckas uppfostra en rimlig människa som är snäll och bryr sig om andra? Ska vi???

En fördel är att vi har väldigt tydliga värderingar som vi delar. Och förhoppningsvis kommer de hjälpa oss att ta bra beslut, vara överens och skapa en trygg grund för att uppfostra en liten människa.

Roll with the punches

Så i slutet av februari så kommer folkhälsomyndigheten med en ny riskbedömning för gravida. Under påsklovet inser jag att risken är att jag inte kommer få jobba ens terminen ut. Risken är att covid-19 smitta hos gravida kan orsaka förtidig födsel och skador på barnet. Denna risk är störst vecka 22-36 och eftersom inkuberingstiden är två veckor ses gravida som riskgrupp från graviditetsvecka 20. För mig är det två veckor innan sommarlovet.

Det kom som en smäll att avstängning från jobbet inte är förhandlingsbart. Jag hade velat jobba med eleverna hela nästa termin också, nu när jag börjar få relationerna till dem att stabiliseras efter en lång period med fjärr-, hybrid- och varannanveckasundervisning. Men det verkar jag inte få.

Vi har även en del andra saker som är mer medicinska att hantera, men det går jag inte in på just nu.

Som tur är är jag inte en ältare. Så efter ett par dagar av ilska och chock fortsätter jag framåt. Men det känns surt med avstängningen eftersom det tar bort lite av glädjen i att vi äntligen har en chans att bli föräldrar.

Vad händer nu?

Jag mår väldigt bra just nu. Krabaten växer och jag blir större. Magen krånglar väldigt lite, men jag tar ju fortfarande starka mediciner och är noga med vad jag äter.

Jag har precis gjort ett KUB-ultraljud, både på grund av ålder och IVF. Min man deltog via FaceTime och bebisen vinkade till oss, gjorde volter och hade två fötter och två händer.

Maten kommer jag köra på känsla. Kroppen måste få styra – för annars blir det inte en kost, utan självspäkning, och det ägnar jag mig inte åt!

Jag äter till viss del AIP

• utesluter potatisväxter
• utesluter peppar

Men jag har lagt till en del annat för att tillfredsställa min kropp

• ibland blir det glutenfritt, men inte spannmålsfritt
• det blir lite ost, filmjölk och smör – filmjölken är toppen mot illamåendet
• godis förekommer – också för illamåendebekämpning

I grunden äter jag dock fortfarande autoimmun paleo. För det får mig att må bra, få kontroll över min kropp och ger mig orken att jobba heltid samtidigt som jag har politiska uppdrag och är gravid. För vi ska bli tre!