Kortisonet

Jag har tagit många mediciner under mina nästan 13 år med crohns. Olika typer av immuförsvarshämmare, milda cellgifter, smärtstillande, tabletter mot en upprörd mage i allmänhet, sånt som ska öka takten i magsäcken, det som ska minska illamåendet. Ja, mängder av tabletter. Som mest tog jag 22 st om dagen (om man räknar antalet tabletter). Jag har även fått läkemedel i sprutor och som dropp. Den medicin som jag helst av allt vill undvika är kortisonet, prednisolonet. Jag har alltid mått väldigt dåligt när de har satt in kortison, eftersom jag tycker att det är en så jobbig medicin att ta. Det måste gå långt innan jag tycker att fördelarna överväger nackdelarna.

Det som jag tycker är det värsta är den artificiella hungern. För mig blir hungern extremt jobbig, eftersom jag har rätt dåliga hungerskänslor till att börja med. Det som händer med min hunger är att den inte går att stilla. Så fort som jag ätit är den där igen och jag vill äta mer. När jag går på kortison länge leder detta till att jag går upp i vikt, eftersom jag har väldigt svårt att kontrollera hur mycket jag äter.

Kortisonet gör att jag förlorar mitt ansikte. Ansiktet blir rundare, på engelska kallas det ”moonface” vilket jag trots allt tycker låter lite fint.  De tre bilderna ovanför visar tre tillfällen under det senaste året. Den första bilden är efter att jag gjorde stomioperationen i april 2012. Då hade jag ätit väldigt höga doser av kortison under nästan ett halvår. Bilden i mitten är när jag var inlagd i Malmö för en månad sedan, då hade jag inte ätit kortison på 8 månader. Den sista bilden är från igår, nu har jag ätit kortison i en månad och ansiktsformen börjar ändras igen. Men nu har jag bara tre dagar kvar på denna dos, och förhoppningsvis kommer jag få tillbaka mitt ansikte rätt fort denna gång eftersom det har varit en väldigt snabb nertrappning denna gång.

Jag kan inte sova de första veckorna, det pirrar i benen, susar i armarna och det finns inget sätt att få ro. Tidigare har denna biverkan varit något som inte har behandlats, trots att det har varit svårt för mig att bli frisk när jag inte kan sova. Denna gång fick jag sömntabletter. Det gjorde extrem stor skillnad! Tabletterna gjorde att jag för första gången på väldigt länge kunde sova hela nätter. Under rätt många veckor innan jag var tvungen att söka vård denna gång så har magen varit rätt upprörd och jag har sprungit på toa två-tre gånger per natt. Innan det var jag nyopererad och kunde inte röra mig som jag ville.

Men igår så började jag mitt återtagande av min kropp. Jag var ute och sprang för första gången på länge och nu när kortisonet ska ut ur min kropp så tänker jag att jag kommer få mig själv tillbaka! Förhoppningsvis kommer jag kunna hitta tillbaka till min aptit också!