Vågorna – livet och konsekvenserna 

Att vara en del av livet utanför lägenhetens fyra väggar är ett vågspel. Varje sak jag gör innebär en motreaktion. Varje aktivitet leder till påtvingad vila, i olika grad.

För att det ska vara möjligt att göra saker och delta i livet behöver jag planeringsförustättningar. Jag behöver veta hur kommande vecka ungefär ska se ut, för att få möjligheten att prioritera. Om det på schemat finns saker som;

• kräver fysisk ansträngning – alltså, att gå en kort sträcka, att vara tvungen att stå en längre period, att stolarna är obekväma, att det är kallt och fuktigt, och så vidare.
• kommer innebära matutmaningar – att det kommer vara svårt att få tag på mat i tillräckligt små intervaller, att maten är sådan att jag kan komma att bli dålig fort, att jag ska vara borta längre och att maten gör mig sjuk senare, och så vidare.
• kräver toalettrekognisering – hur långt bort? Vilken typ av toa (bås/kvalitet/lång kö)? Kostar det, behöver jag mynt? När öppnar/stänger de?

Om aktiviteterna innebär att saker som dessa behöver hanteras så innebär det att jag måste planera, förbereda mig, och i mitt schema skriva in återhämtning. Bilden i början av inläggen visar kurvan som jag har kring en större aktivitet, där alla tre av dessa faktorer är inblandade.

Förberedelse
Innan jag ska göra en lite större grej, som att åka på kalas i Ystad, vilket vi gjorde igår, så behöver jag ta det lugnt en dag eller så. Denna gång var inte det möjligt eftersom kalaset kom sent på, men om det skulle vara en optimal planering så hade jag tagit det lugnt innan. Jag skulle vara hemma. Ha stenkoll på vad jag stoppar i mig. Göra saker långsamt och sova mycket.

På det sättet kan jag vara ute bland folk och ha roligt utan att behöva oroa mig för var toaletterna är, eftersom jag vet exakt när ett toalettbesök kommer behöva göras, och att det inte kommer bli smärtsamt, eller långdraget. Det vet jag eftersom jag har stoppat i mig saker som magen mår bra av, och som jag vet hur jag reagerar på.
Matutmanignarna är för tillfället rätt stora när jag inte är hemma. En del handlar om förväntningar, från omgivningen, men också från mig själv. Alkohol är ett ypperligt exempel. Av alkohol blir jag dålig i magen rätt fort, och det får därför direkta konsekvenser som jag dricker alkohol vid fel tillfälle (som innan vi ska åka bil) eller på fel plats (där toaletterna är äckliga eller det bara finns en toalett). Samtidigt har jag inte valt att vara nykter, och jag skulle vilja, och tar ibland ett glas vin eller en öl. Men det får som sagt rätt direkta konsekvenser. När det gäller mat är inte konsekvenserna lika påtagliga. De kommer ofta under natten, och nästa dag. Ibland sitter det i i flera dagar om jag ätit fel grejer. Om jag vet att jag har utrymme att må dåligt nästa dag så kan jag ibland äta en bit tårta, eller pommes. Jag mår inte bra av det i det långa loppet, men ibland orkar jag bara inte bry mig. Jag ska ju leva också!

Den fysiska komponenten är det som jag har svårast att förutse hur jag reagerar på. Men det spelar stor roll. Iblanda om jag inte fått i mig rätt mat eller tillräckligt mycket mat så kraschar jag fullkomligt efter en långsam promenad eller en dammsugning. Så därför har jag ofta en energidryck i väskan. Det är också därför som jag bara sällan dricker kaffe. Det är min möjlighet att ha kontroll. Däremot får fysisk aktivitet nästan garanterat konsekvenser dagen efter. Då behöver jag mycket sömn. Lite aktivitet. Ofta orkar jag inte mer än att lyssna på podd eftersom till och med TV är för ansträngande. Det längsta jag rör mig då är tre meter mellan sängen och kylskåpet eller sängen och soffan.

Kraschen, OK och vila

Dagen efter måste jag säkerställa att jag har helt tom. Ett telefonsamtal eller mejl kan vara för mycket. Telefonen är på ljudlöst i ett annat rum. Jag går upp, hämtar mat, lägger mig och äter i sängen, somnar om. Ibland, om det har varit riktigt roligt behöver jag mer än en dag för att återhämta mig.

Oftast är det dock så att jag inte riktigt står ut med att inte göra någonting allt för länge. Därför så intalar jag ofta mig själv på eftermiddagen, den dag jag kraschat, att jag mår bättre. Jag vill gå ut lite, får för mig att laga något liter oligare till middag, eller börjar kommunicera med folk. Men det är ofta så att det är jag som tycker att jag orkar, inte att jag faktiskt gör det. Därför dippar jag återigen neråt i grafen. Jag faller igen och somnar tidigt, eller sover middag nästa dag. Eftersom jag vill mer än vad jag orkar just nu.

Leva livet

Men, jag vill gå på kalas, ta en öl (eller lightläsk) med vännerna, fira midsommar som jag drömmer om, åka på kongress och fullfölja mina uppdrag. Så, jag planerar. Jag prioriterar. Jag försöker hitta strategier och se mönster. För annars finns det ju inget att fightas för. För det är ju för att jag vill göra de här sakerna, och klara av att arbeta heltid, och kunna bada i havet på kvällen, och ha drömmar om resor och livet. Det är ju därför jag vill må bättre. Och det är därför jag aldrig ger upp.