Var stolt över stomin!

Jag har ju inte stomi längre. Men ärren, de fysiska såväl som de som sitter djupare kommer alltid finnas kvar. Jag kommer alltid vara mag- och tarmsjuk, oavsett om jag har pågående inflammation eller inte.

För mig är det ett mindre skov, men tunntarmen är helt oattackerad. Så det är bra! Mest försöker jag tänka på annat. Men det är svårt när det jag avskyr mest för tillfället är mat, och det enda som alla tänker på (inklusive mig) är mängden kalorier. Om jag inte äter nog, så får jag inte komma hem.

Men nu försöker jag äta. Och jag spanar runt på nätet efter entusiasm en grå dag som denna och idag föll jag över Uncover Ostomy. Med bilder som denna så får jag hopp!

Varför ska mag- och tarmsjukdomar vara så skambelagda. Det är ju inte värre än någon annan sjukdom egentligen och vi är mängder av människor som har problem med magen. Men det är först när en börjar prata om att en själv har problem som det visar sig att det runt omkring i hela ens vardag vandrar omkring människor som har liknande historier och bakgrunder.

Jag skulle verkligen vilja att det var ok att erkänna att en ibland är svag. Att det inte alltid är OK när någon frågar hur jag mår, utan att jag står upp och klarar mig precis, men det är inte mer. Jag vill inte behöva fejka det, och låtsas som att allt är så fantastiskt hela tiden.

Jag blir ledsen, jag blir trött, jag blir vemodig och från och till känner jag mig evinnerligt ensam på ett sätt som är rätt svårt att ta sig ur. När min kropp motarbetar mig, så blir alla dessa svängningar ännu större, och tårarna kommer närmare. För att inte alla ska få ta dessa negativa delar, så vet dom flesta inte om hur det är. Och endast ett fåtal har fått träffa denna innersta del av mig, som är djupt påverkad av att jag har levt med en kropp som motarbetar sig själv i snart 13 år.

Nu ska jag äta det sista av min skonkost (soppor) till lunch. Sedan ska jag skicka mejl om specialkost till alla saker jag ska på i mars -årsmötenas och kursernas månad!