Förlusten av mig själv och mitt liv 

Vi har två kvällar i rad haft möten med LSSK, inför socialdemokratiska studentförbundets kongress om två veckor. Långa möten med många, komplicerade, prinicpiella och ideologiska diskussioner om allt från utbildningspolitik till organisatoriska mål, från domstolar makt till normkritik och skolans roll i formandet av medborgare. Roligt, men också diskussioner som tar mycket energi. Efter fredagens möte var det bunkerfest med klubben, tid att prata om livet, politiken, och utbildningen. Allt mellan himmel och jord. Dricka några öl, ha kul tillsammans. Jag orkade inte. För att lördagens planer ska gå ihop, var jag tvungen att cykla hem. Ta det lugnt.

De senaste dryga tre månaderna har magen varit känslig mot mot mycket. Alkohol är det värsta. Det får också vissa konsekvenser för det sociala livet. Jag har egentligen inga problem med att vara nykter, men för mig är inte nykterheten ett val för tillfället. Och det provocerar mig. Jag vill kunna besätta över mitt eget liv. På kongressen jag ska på om två veckor kommer min trötthet och magens känslighet påverka mitt deltagande på flera sätt. Det ör femte gången jag åker på kongress med S-studenter och jag vet vilka olika varianter som finns i hur kongresserna brukar arta sig. Det är intensiva tillställningar där lite sömn, hög energinivå, och viss alkohol är att föredra. Och jag kommer inte kunna uppfylla detta. Just nu håller jag på att förbereda mig mentalt för att jag kommer vara tvungen att välja bort bitar av förhandlingarna i plenum till förmån för att sova mitt på dagen, för att ge mig själv en rimlig chans att delta på den intellektuella ingå jag förväntar av mig själv. Och jag kommer nog även vara tvungen att ge mig själv lov att inte vara så snabb, kreativ och kul som jag önskar. Det här är bitar av sjukdomen som jag avskyr, och också de bitar som jag önskar att sjukvården hade förstått att jag går under av  de inte fungerar. Jag förlorar mig själv, jag förlorar mitt liv.