När kroppen gör som jag vill (för en gångs skull)

r ett par veckor sedan så kastade jag ett par träningsbyxor, mina gamla favoriter, eftersom de hade blivit för stora och långsamt gled ner när jag sprang. Sedan dess har jag varit tvungen att tvätta extremt mycket för att jag har haft för lite träningskläder. Idag åtgärdade jag detta i-landsproblem och införskaffade nya byxor. Mitt första par som inte är svarta utan istället gråmelerade (äventyrlig much?) och två storlekar mindre än de jag kastade, trots att märket är samma.

Det är uppmuntrande att det händer saker med kroppen. Jag har lyckats att under hela den här kortisondosen hålla vikten under min uppsatta gräns 75 kg, vilket är en  succé, men under samma tid som vikten varit rätt konstant har jag minskat näsan fem centimeter runt höfterna och en bh-storlek i omfång runt bröstkorgen. Om jag inte kände att träningen gav resultat i kroppsformen vet jag inte om jag skulle ha klarat av att vara så ihärdig med träningen som jag varit i sommar.

Jag kämpar på mot mina fem kilometer löpning – utan paus. Idag orkade jag för första gången 4,82 km utan att stanna! Det gick hela vägen! Jag är så nöjd. Det är intressant att jag som inte klarade att springa 2 minuter i sträck för två månader sedan idag sprang 35 minuter utan att stanna, med helt ok tempo med en kilometer på knappt sju minuter. Det går framåt och eftersom jag nästan alltid lyssnar på program som Stil eller Fasad eller Konflikt så får jag min dagliga dos av kultur och allmänbildning samtidigt som löprundan blir så mycket lättare att njuta av.

Imorgon tänker jag att jag ska köra ett gruppträningspass på Gerdahallen mitt på dagen mellan mina möten i politikens tjänst och att jag ska unna mig ett månadskort som gäller till Malmö så att jag kan vidga mina vyer och mitt umgänge detta läsår. Imorgon ska vara en lika bra dag som idag!